söndag 22 april 2018

Another Brooklyn - en roman av ALMA-pristagaren



Jacqueline Woodson är årets ALMA-prisvinnare och hittills finns inget av henne översatt till svenska. Då får man lyssna på engelska ...  Another Brooklyn var den titel som fanns på Storytel och det är en de få texter som Woodson skrivit för vuxna och det är en otroligt vacker berättelse om minnen av en uppväxt i Brooklyn, NY.

August, som till vardags forskar om olika kulturers sätt att ta hand om sina döda, reser tillbaka till sina ungdomskvarter för att vaka över sin döende far.  På plats i Brooklyn så väcks hennes minnen av åren som hon formades till vuxen. Berättelsen börjar när August är elva och hon har tillsammans med sin far och bror lämnat södern för att börja om i NY. Det är 70-tal och Brooklyn är en stadsdel där droger och kriminalitet blandas med en stark grannsammanhållning. De två syskonen är mycket ensamma i storstaden och tyr sig tätt till varandra, längtan och saknaden efter mamman är stor.

Så blir August upptagen i en tjej-gäng och livet som tonåring handlar mycket om att höra till och längta bort och man får följa henne genom uppväxtåren.

Vad jag förstått så skriver Woodson ofta prosalyrik och det märks att hon är mycket varsam med orden, hon har en säker ton i dialogerna och avstår från att förklara en massa. Eftersom jag lyssnade så framträdde rytmen i språket och det var en roman mycket passande för högläsning. Jag hoppas verkligen att några av hennes titlar blir översatta snart. jag vill läsa mer men helst på svenska. Jag har sett att ett reportage om Woodson är planerat i babel idag. Det ska jag absolut titta på! 

mannen i mitt liv - nja inte för mig



Jag behövde något lättsamt att lyssna på under mina långa promenader den här veckan och samtidigt blev jag tipsad om feelgodförfattaren Jane Green. Sagt och gjort, jag lyssnade på den senast översatta som heter Mannen i mitt liv. 

Min text om den kommer att bli kort och sammanfattas med ett nja. Helt ok men inget som grabbar tag i mig eller som jag kommer att minnas. Och då tillhör jag ändå åldersmässigt de som fullt och fast kan relatera till åderkrisande fyrtio och femtioåringar, klimakterienoja och frågan om vad man ska göra med resten av sitt liv när barnen snart är självständiga. Huvudperson i den här boken är brittiska flickan Gabby som flyttar till NY, gifter sig med mannen i sitt liv och plötsligt vaknar upp som medelålders hemmafru i en förort. Hon söker efter spänning och möter en man i en bar, en ung och snygg man som är uppenbart intresserad av henne. Är det värt att offra allt det som hon har för att känna sig attraktiv igen?

Just dene här veckan var den här boken inte för mig, jag letade efter verklighetsflykt och underhållning men blev mest irriterad på hela grejen. Så kan det vara, allt är inte för alla.

lördag 21 april 2018

missa inte novellpriset!



I veckan som gått har man kunnat lyssna på de fem noveller som tävlar om Sveriges Radios novellpris på P1. Som tur är för mig så ligger de ju på webben och som tur är för alla er som missat så finns det ännu tid att lyssna och rösta på din favorit. På fredag i veckan som kommer är det festlig utdelning av pris till den vinnande novellen på stadsbiblioteket här i Göteborg. 

Som grand finale på litteraturveckan i P1 så direktsänder de en hel lång eftermiddag på fredag den 27. Klart att jag ska gå dit!

fredag 20 april 2018

två systrar - en reportagebok


Kulturkollos tema i veckan är syskon och jag kör en repris här på en mycket spännande och aktuell reportagebok: 




repris från fredag 13 januari 2017

Två systrar av Åsne Seierstad är på många vis en släkting till Niklas Orrenius Skotten i KöpenhamnFör det första så är de skrivna av två mycket duktiga journalister som båda använder någon/några människor i samtiden som utgångspunkt för sin skildring och analys av samtiden, för det andra så är deras texter osentimentala och värderingsfria och de uppmanar till att läsaren ska tänka själv, reflektera och fundera.

Två systrar berättar Seierstad om Ayan och Leila som lever ett helt vanligt tonårsliv utanför Oslo. De lyckas väl i skolan och har höga mål, de vill läsa vidare på universitet. En dag lämnar de sitt barndomshem med var sin resväska för att aldrig mer återvända, de har rest till Syrien för att stötta den Islamska Staten ISIS och deras fundamentalistiska och våldsamma regim. Seierstad har inte själv varit i kontakt med de två unga kvinnorna så hennes omfattande research bygger på samtal med föräldrarna, syskon, vänner, innehållet i kvinnornas datorer osv. På ett pedagogiskt och strukturerat sätt beskriver hon sin bild av förloppet och de drivkrafter som kan ha påverkat kvinnorna till att ta ett så drastiskt beslut som att lämna sin familj, sina vänner och avsluta sin utbildning i förtid.

Respektfullt, men ändå närgånget, har hon närmat sig familjen och hon beskriver en far som flytt förtryck i Somalia, hur resten av familjen kommit till Norge som anhöriginvandrare efter en lång tid av ovisshet. Syskonskaran som växer upp och anpassar sig till det nya landets seder, fadern som har svårt att hitta arbete och modern som inte lärt sig det nya språket och som på så vis blir beroende av sina barna och sin man. När tonårstjejerna börjar gå till en ny moské så ser föräldrarna det som något positivt men när de kommer hem med heltäckande slöjor förbjuder fadern dem att ha dem på. De är en muslimsk familj men han vill inte att klädseln skall hindra flickorna i deras liv. I efterhand kan vittnesmål från tjejernas kamratgäng, dokument i datorerna och uttalanden på sociala medier pusslas ihop så att en radikaliseringsprocess bekräftas, men föräldrarna är helt oförberedda när de rymmer för att resa till Syrien. Föräldrarna lånar samman pengar för att resa efter och hämta sin flickor, de gör allt de kan för att få dem hem igen men när det inte lyckas så väljer de att berätta om sina erfarenheter så att andra kanske skall kunna hindra sina barn att resa.

Jag arbetar själv i en del av Göteborg där den här typen av resor är ganska vanliga. Det berättas ofta om släktingar eller bekanta som rest till, eller för den delen återvänt från, strider i Allahs namn. Det är förstås en komplex samhällsfråga med utanförskap och bristande känsla av tillhörighet i det svenska samhället som delvis ligger bakom den här sortens radikala strömningar. Jag är ingen expert på området men det jag kämpar för, och kan bidra med är att undervisningen i skolan är så bra som bara är möjligt så att alla barn kan känna att de har språk för att kunna ta till sig och reflektera självständigt över information. Vi måste ha en skolan som på allvar diskuterar demokratiers värdegrund och vi måste ha en undervisning som hela tiden diskuterar och reflekterar över hur den visar sig och påverkar människors vardag.

Radikalism, fundamentalism är också i Orrenius reportage om Lars Vilks en viktig komponent och det är den tredje saken som de båda böckerna har gemensamt. De diskuterar båda hur och när den religiösa tron kan bli så stark att den leder till handlingar som är omöjliga att göra ogjorda. Jag tänker att både Seierstads och Orrenius böcker är absolut nödvändig läsning för alla som är intresserade av samhällsfrågor. De väcker känslor, tankar och gör att man börjar fundera!

torsdag 19 april 2018

i kroppen min - resan mot livets slut och alltings början



"Kristian, jag vet att du kommer at klara det här."

Orden kommer av omtanke. För att stötta. Så att jag ska klara av den sista sträckan.

Men "jag vet att du kommer att klara det här" är inte sant. Det är inte vad läkarna säger. Diagnosen hävdar motsatsen. Jag kommer inte klara det här hur gärna jag än vill. 

"Jag vet att du kommer att klara det här" innebär inget annat än just att det förväntas. Och när ett sådant mål inte uppfylls infinner sig besvikelsen.

Säg inte raden som är skön att säga. Jag kommer bara att svika. 


Kristian Gidlunds självutlämnande och otroligt gripande I kroppen min var det någon som påminde mig om när M blev sjuk. Just då varken orkade jag, eller ville, vistas mer än nödvändigt tillsammans med cancermonstret på axeln men nu passade den bra. Gidlunds reflektioner över sin sjukdom i form av dagboks/bloggposter är både välformulerade och på många sätt tänkvärda. De ger mig som anhörig till någon som gått bort i cancer ett inifrånperspektiv som sätter ord på mycket av det som M också uttryckte. Som jag önskade att han hade skrivit mer, men orken fanns helt enkelt inte. Kristian Gidlund återkommer gång på gång till att han längtar efter den där Kristian som han var, han känner inte igen sig själv och tycker att det är så vansinnigt jobbigt att alltid vara den där killen med cancer. Hela tiden, dygnet runt.

Att hantera en sjukdom där det inte finns någon manual, där svängningarna mellan hopp och förtvivlan är snabba och helt oförutsägbara tar på också den starkaste. Ärligt och väldigt uppriktigt berättar han om sin upplevelse och mycket kan jag relatera till vilket gör berättelsen så väldigt sorglig, man vet ju hur det går för Kristian. Han lever efter mottot "En dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag leva" och det är en uppmaning som alla kan ta till sig. Passa på att leva, alla vi som kan!

Jag tycker att det här var en fantastiskt fin läsupplevelse, rekommenderas.

onsdag 18 april 2018

så himla fint


För nästa exakt en månad sedan kom Jonna hem för att vara tillsammans med M som blev allt sjukare. Med sig i present hade hon vackra silverringar, var sin. För att vi skulle höra ihop. Det tyckte jag var himla fint. Fotot däremot är inte speciellt bra men det är i alla fall en ögonblicksbild som påminner oss om att det var vi. Är vi.  


kåda - nästa bokbubblarbok



För mig som är uppvuxen i kanten av en stor barrskog räcker det att jag läser ordet Kåda för att jag ska kunna känna doften. Syrlig, söt och stark och när den stelnar så kan en myra eller annat småkryp bli inkapslad för evigt i den. I Ane Riels hyllade roman så är den lilla flickan Liv inkapslad i en familj och i ett liv som blir allt mer galet. Det är bara det att för Liv är det hennes vardag. Romanen börjar med att fadern kväver farmodern på julaftons morgon, och därifrån får vi följa i en familj i fritt fall. Den lilla gården med djur och julgransplantering blir allt mer vanskött, skräpet staplas så att fönstren täcks och på övervåningen ligger modern så tjock att hon inte kommer ut ur sängkammaren. Liv lever i en fysisk och psykisk misär som man mår direkt illa av att läsa om. Fadern tappar greppet om verkligheten och ensamheten och utsattheten för barnet Liv är total.

Hur och varför man saluför den här boken som en spänningsroman det övergår mitt förstånd. Visst inleds hela boken med ett mord men annars är det mer än allt annat en fantastiskt välskriven roman om en dysfunktionell familj på den danska landsbygden. Otroligt gripande och mycket läsvärd!

På torsdag ska bokbubblarna diskutera - det ska bli spännande att höra vad alla tycker.

tisdag 17 april 2018

kulturkollo läser Ditt liv och mitt!


Vi pratar om Majgull Axelssons Ditt liv och mitt.
Häng på! 




repris från söndag 16 april 2017

ditt liv och mitt - Majgull Axelsson

Ditt liv och mitt är Majgull Axelssons nya roman. Den landade i min ljudboksapp häromdagen och eftersom jag inte kan hitta något recensionsdatum på Brombergs hemsida så antar jag att det är OK att skriva om den ...

Märit sitter på tåget, hon är på väg för att fira sin sjuttioårsdag i Norrköping. Hennes tvillingbror bor kvar i barndomshemmet och hans fru har anmodat alla att komma till de båda syskonens högtidsdag. När tåget stannar på Lunds central tar Märit sin packning, stiger av. Hon vill återse den stad som hon inte besökt på mer än 50 år och mest av allt vill hon besöka massgraven där hennes bror ligger begravd. Han var under sina sista år i livet intagen på Vipeholm, anstalten för särskilt besvärliga sinneslöa och under dygnet i Lund hinner Märit reflektera över sin uppväxt i familjen där storebror Lars var av en annan sort. Som en kommentator till sitt liv har också Märit rösten i sitt huvud, de var egentligen trillingar som föddes då för 70 år sedan men en av flickorna föddes med navelsträngen runt halsen och överlevde inte. Den döda systern håller nu Marit sällskap och ger henne allehanda råd som hon inte bett om. Märit har hela sitt liv försökt att trycka tillbaka systerns röst och med åldern har det blivit allt svårare. Hon vill ju för allt i världen inte bli betraktad som tokig, det arvet vill hon inte släppa fram.

Med sin nya roman skildrar Majgull Axelsson delvis samma tid som hon gjorde i Jag heter inte Miriamdet är ett framväxande folkhem som inte har plats för alla sorter och i Ditt liv och mitt förstärker Axelsson genom att infoga citat från Alva Myrdal som berör just inställningen till människor som inte var produktiva och värdiga att reproducera sig i landet Sverige. Märit är exemplet på arbetarflickan som genom hårt arbete lyckas ta sig fram i livet och hennes bror Lars är en av dem som samhället ratade. Det är ganska få bilder inifrån anstalten men det som skildras därifrån är helt horribelt. Med tanke på hur grundlig Majgull Axelsson brukar vara i sin research så tror jag att förhållandena på anstalterna inte är överdrivet omänskligt beskrivna, och precis som samhällets behandling av romerna är en skamfläck så är omhändertagandet av psykiskt sjuka och utvecklingsstörda det. Axelsson har helt klart haft ett ärende med sin roman och då kan det ibland bli svårt att hålla balansen mellan det och själva berättelsen som i det här fallet är en familjeskildring. Jag tycker att hon lyckas med konststycket att hålla sig på den slaka linan och Märit blir genom läsningen verkligen en kvinna som man hejar på. Man vill bara att det ska gå henne väl och det är i dialogerna mellan människorna som den här romanen riktigt lyfter. Mycket bra!

Sedan ska jag säga att jag lyssnat på den i inläsning av Katarina Ewerlöf och det kan ju göra vem som helst småtokig. Jag gillar absolut inte hennes sätt att läsa in böcker och jag är förvånad över att hon är  så ofta anlitad, det blir alldeles för mycket teater när hon läser. Man kan man nu inte vänta på pappersexemplaret så kan man nu inte.

Jag läste nyligen Nerverna som behandlar lite samma tema om man vill läsa mer om hur folkhemmet hanterade de som inte passade in i mallen. Det är både fin skönlitteratur men också bästa sortens historieskildringar och genom att lästa känna huvudpersonerna så lär man sig mycket om både vårt samhälle och sig själv. Kan inte bli bättre!

måndag 16 april 2018

allt för min syster

Skriver om systrar på Kulturkollo idag och en romanerna som jag tar upp är
Jodi Picoults mycket gripande Allt för min syster. 

eldsystrar - möt Vera Lilja!



Eldsystrar är Susanne Bolls första roman i spänningsgenren och jag blev verkligen sugen på att läsa mer om terapeuten Vera Lilja. Hoppas att det här utvecklar sig till en serie, Vera Lilja är något så pass ovanligt i spänningsromaner som en medelålders kvinna och bara det gör att jag vill läsa mer. Sedan är upplägget med att man får följa Vera i hennes arbete med olika patienter på mottagningen i Vasastan mycket tilltalande. Det blir en bra mix mellan Veras privatliv med syster, vänner och särbo, hennes yrkesliv och så spänningsmomentet i att Vera under en tid har fått hotbrev. Hon känner sig förföljd och hon blir allt mer misstänksam mot sin omgivning. Hon vet att hon har en hemlighet som hon inte vill konfrontera och när hon reser tilllbaka till Motala för att hälsa på sin syster så blir det allt svårare att hålla det förflutna ifrån sig.

Mer om handlingen tänker jag inte skriva, då förstörs mycket av det som gör den här boken läsvärd och underhållande, nämligen att man allt eftersom man läser lär känna Vera allt bättre. Jag ska erkänna att jag emellanåt blev lite frustrerad över alla adjektiven i texten, allt måste inte alltid beskrivas, särskilt utseenden, men det är en liten anmärkning i sammanhanget. Eldsystrar är en spännande och underhållande roman med snabbt tempo och psykologiskt trovärdiga människor som befolkar sidorna. Jag hoppas få möta Vera Lilja igen!

söndag 15 april 2018

det är bara att fortsätta leva

Minnessida på Fonus

När vi går genom staden över broar och torg
med doft av salt ifrån havet minns vi glädje och sorg.
Och vi minns första gången när änglarna sjöng,
hur vårsolen värmde och vintern var glömd.

Lördagsmorgon är tidningsläsning av våra tre dagstidningars kultursidor, Lundströms bokradio och kaffe på sängen. Sån är rutinen. Sen åker vi till landet och i bilen är det spanarna på P1. Är dottern hemma kan det bli melodikrysset istället ... Vi grejar i trädgården eller går långa rundor i naturen, hänger på altanen, läser och dricker en kopp kaffe i solen. 

I den rutinen ingår inte att man ska läsa dödsannonsen i GP. Inte alls faktiskt. Annars har jag gjort precis det vi brukar den här helgen. Öppnat upp huset. Blåsippor och fågelkvitter mötte mig på ön, spindlarna och dammråttorna som samlats efter drygt fem månader utan besök städades undan och dynorna till solhörnet på trappan är på plats. Kaffet smakade gott och boken var ok. Och blommorna var vita och blå. 


Ikväll är det match, och det påminner om att livet går vidare. Det är bara att fortsätta leva. 

Så gott man kan. 



fredag 13 april 2018

UR - Agnes Lidbeck


"ur frånvaron skapas en mån av mättnad 
och ur mättnaden en stund av ro
och ur ron en plats för ord 
och ur orden jord 
för skog" 
En dag ligger där en diktsamling i brevlådan och texterna går rakt in i hjärtat. I Agnes Lidbecks UR. DIKTER. tar hon oss med till det nedärvda vansinnet som hotar bryta ut i skogen, till avskedet av en far och sökandet efter en manual till den som kallas livet och förstås till utombordaren. Kärleken och oron till barnen, arvet som man har fått att förvalta och de vardagliga sysslorna som upprepas och nöts in i kroppsminnet -
"de är ärvda med ryggensom en diagnos". 
Från skogen till havet, från det hotande vansinnet till det obönhörliga vattnet som styrs av vind. Det som hotar att dränka, tvätta bort och göra vattensjukt. Och mitt i allt språket, som Lidbeck prövar för att se om det kan bära. Och som det bär - språket är konkret och vardagligt, tilltalet är enkelt och okonstlat och det träffar mig precis mitt i prick. Jag tycker mycket om Lidbeck som romanförfattare (Finna sig och Förlåten) men kanske är hon ändå vassare som poet. Jag får fylla i mellanrummen, jag får en frihet att tolka på ett sätt som passar mig och mitt liv just nu. Tack snällaste Ulrica för en otroligt välvald gåva!

Har ni inte sett samtalet med Agnes Lidbeck i söndagens babel så tycker jag att ni ska göra det direkt. Så intressant!



torsdag 12 april 2018

vårpromenad

Mina bokvänner vårvandrar i Brighton och jag tar en tur i Lorensbergsparken. Så kan det vara, livet. Vårsolen sken och fåglarna kvittrade och mitt mål var att se de nya skulpturerna. Sara Nilssons "Kultur och natur" ska tillföra platsen fantasi och lekfullhet och jag gillar att de alla tre är i en höjd som gör att barn kan uppleva dem. Just idag var miljön ganska trist runt om, uppgrävda gräsmattor och en allmän upprustning av parken mötte mig men jag ska kika förbi igen när grönskan kommit igång. Perfekt liten oas annars när man ändå ska till stadsbiblioteket så himla fint att den nu rustas upp.



bokhandeln på riverside drive - en perfekt pralin

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck hade varit perfekt att skriva om under förra veckans tema på Kulturkollo  som hette gott och blandat. Det här är nämligen en riktig pralin! Ung änka, konkursfärdig bokhandel, London, lite tilltufsade karaktärer, en lat katt och en smula romantik, vad kan gå fel liksom?

Jo, ganska mycket. Det kan i den här genren bli för smetigt, för förutsägbart, för många violiner och osannolika missförstånd men jag tycker Skybäck balanserar riktigt bra. Man känner med änkan Charlotte och man vill att hon ska ta sig ur sin förlamande sorg, man gillar personalen hon möter i bokhandeln som hon ärvt och man fullkomligt älskar själva affären. Jag vill också ärva en bokhandel som bara säljer bra böcker ...

Den historiska delen, där familjehemligheterna sakta avslöjas, funkar också helt ok. För en som jag, som bott i England under perioder under 80-talet, så hade jag gärna sett några fler tidsmarkörer insprängda i just de delarna. Låtar, kläder och förtjusningen när man är tonåring från Sverige och kommer till London kunde absolut varit mer av, enligt min smak då. Det är bara en randanmärkning. Det här är en härlig och underhållande läsning med perfekt blandning av sött och salt, precis som förra sommarens favoritsmak Salty Caramel. Koka er en sats ljuvlig sås, ta fram glassen och filten. Sätt er i lä med nosen i solen och njut av en härlig pralin i bokform!

Missa inte intervjun med Frida som Ulrica gjorde inne på Kulturkollo inför släppet av boken! 

PS. Gillar ni feelgood med bokhandlar som miljö så är Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan och Lucy Dillons Och så levde de lyckliga  också mycket mysiga. 

onsdag 11 april 2018

vad är sant och vad är det inte? Uppdaterad med svaret!


Veckans tema på kollot kallar vi #ärdetsant och utmaningen handlar förstås om att genomskåda lögner. Vad är sant och vad är det inte? 

Uppdraget är att skriva ned tre påståenden om sig själv varav två är sanna och en falsk. Så gissar vi loss i kommentarsfälten och jag kommer att uppdatera mitt inlägg på söndag med "sanningen" ...

Mina tre påståenden blir reserelaterade:

1. Jag gjorde min man totalt tokig när jag tappade/glömde min plånbok någonstans i Tokyo. Efter att ha gått samma väg tillbaka genom Ginza stirrandes ned i trottoaren så hittades den, under bordet i en ölhall! (sant!)

2. Jag älskar att åka tåg och har åkt tåg i fem olika världsdelar. Bekvämast hittills var det i Spanien och klart obekvämast i Indien, med tillhörande magproblem, say no more. En drömtågresa vore att åka Rovos rail genom södra Afrika! (falskt! Jag älskar att åka tåg men har bara gjort det i Europa och Japan, Indien har jag aldrig besökt. Drömresan med Rovos rail har jag dock suktat efter länge!)

3. Jag är sån som kan gå vilse både här och där, i Cordoba läste jag kartan fel och vi hoppade till sist in i en taxi - för att åka typ 200 meter. Ändå är det oftast jag som i allehanda sällskap förväntas hålla kursen och hitta överallt. Konstigt men sant! (sant!)



tisdag 10 april 2018

snart skiner poseidon för en en äkta kamrat


Snart sjunger kamraterna på levande sitt och din plats på N2 är inte tom. Där sitter J i matchtröjan du fått av alla dina vänner på KG. Nicket och Håkan Milds nummer på ryggen och hjärtat på rätta stället.  Hemmapremiären missar man inte och visst är det självklart att köpa sitt årskort trots att man vet. Nu skall årskortet lämnas till vännerna på läktaren så att besökande KG-supportrar ska kunna gå in på det, platsen skall inte stå tom trots att du är borta. Så agerar en äkta kamrat. 




kvinnan på bänken - vårens Maria Wern



Kvinnan på bänken av Anna Jansson är den nittonde (!) boken i serien om polisen i Visby och det var en riktigt mysig läsning. Jag tycker att det är fint att återse karaktärerna i polisgruppen, som man lärt känna genom åren, och att de åldras och får nya glädjeämnen och utmaningar att tampas med i privatlivet. Jag uppskattar också att det är spänning utan att bli allt för blodigt eller tekniskt, det är helt enkelt en trivsam stund som man har tillsammans med poliserna på Gotland.

Helt trivsamt är det förstås inte för alla. Kvinnan på bänken heter Julia och hon arbetar som socialsekreterare i Visby, snart förstår man att hon bär på hemligheter som tynger henne. När hon får kontakt med Alva, präst i en församling utanför stan, så verkar det som att Julia kanske kan få någon att anförtro sig åt. Dessutom träffar Julia kommissarie Jesper Ek en utekväll och han blir blixtförälskad, de hinner ses några gånger innan Julia hittas död. Så drar utredningen igång och jag tycker mycket om att karaktärerna är helt vanliga människor som man kan känna igen sig i. Ja, jag vet att jag upprepar mig här nu men styrkan i den här serien är delvis de gotländska miljöerna (som Jansson inte använder så mycket i den här delen) och så de mänskliga människorna som befolkar dem. Brotten är liksom där också men är underordnade. Kan tyckas underligt i en deckare men sådan är min upplevelse, precis som i Elly Griffiths böcker så är det annat än brotten som gör att jag läser vidare i bok efter bok. Gott så, man behöver läsa om människor som vill gott, gör gott.



måndag 9 april 2018

tack alla!

Stort tack till alla som hört av sig,
era hälsningar värmer!

De underbara blommorna har jag fått av kollegorna på Gamlestadsskolan och stort tack till alla som hört av sig med buketter.  Blommor är vackra men dock förgängliga och forskning kan göra skillnad. Om man vill tänka på Magnus lite extra så är en minnesgåva till cancerfonden välkommen, med mer kunskap så kanske man kan förhindra att andra drabbas.  

PS. Imorgon så ska den här bloggen återgå till att vara en bokblogg, kika in då! 



fredag 6 april 2018

idag och alltid tänker vi på Magnus


september 2017
"Jag drömde att jag var en massa olika personer och så slutar 
det ändå alltid med att jag är den där killen med cancer."

Så sa du för några veckor sedan och visst har det varit så att du varit killen med cancer de senaste månaderna. En sjukdom som bröt ned kroppen snabbt, snabbt. En kropp som blev allt tunnare och svagare, var full av smärta, infektioner och trötthet. Igår somnade du in för sista gången med J läsandes Agnes Lidbecks Finna sig bredvid och jag är så glad över att din önskan om att få vara hemma tillsammans med oss gick att genomföra. Man ska inte behöva dö mitt i livet, man ska inte behöva lida och kämpa. Men nu blev det ändå så.  

Nu får vi finna oss i att du är borta. Det kommer att bli fruktansvärt tomt men vi minns inte den där killen med cancer. Vi minns den omtänksamme och generöse mannen och pappan med sin lågmälda och smarta humor och blixtrande skärpa, vi minns den hängivne supportern som i söndags kommenterade sitt lags vinst med ett svagt men tydligt strålande, vi minns de ingående förklaringarna av vad som gör en låt bra, vi minns de välformulerade inläggen här på bloggen och vi minns kaffekoppen på trappan i solen på landet. Lugnt och stilla, enkelt och utan krångel. Precis som du ville ha det när livet var som bäst, när vårsolen värmde och vintern var glömd.