torsdag 29 juni 2017

Leach pottery


Tredje dagen dagsregn och det fick bli en promenad till vägen mot Land's End. Där har Leach Pottery sin tillverkning. Eftersom utställningen på Tate också handlade om just det här krukmakeriet så var det extra spännande att se museet. Bernard Leach var grundaren och han designade både vardagsgods och utställningsobjekt. Länk kommer senare men googla gärna namnet!








I Edmund de Waals bok om porslinets historia så handlar det en hel del om hur lera och krita från Cornwall användes för att göra inhemskt porslin som liknade det åtråvärda kinesiska.  Läs den! Länk till min text om den kommer :-) 



Titel: Minack - en spektakulär plats också i ösregn









tisdag 27 juni 2017

fiktionen och verkligheten

Lyssnar på och läser Jacob's Room och passerar kyrkogården belägen på kullen ovanför Porthmeor Beach. Woolf beskriver kyrkoherden i den lilla stenkyrkan och den igenvuxna kyrkogården där de vita gravstenarna står på svaj. Roman och verklighet. Fin kombo!  




gråa skyar och turkost hav




Långt bort i fjärran skymtar fyren. Passar på att läsa Virginia Woolf när regnet öser ned! 




Barbara Hepworth Museum
















Annabelle - Lina Bengtsdotter



Annabelle av Lina Bengtsdotter är en riktigt lovande deckardebut som ger läsaren så mycket mer än en kriminalgåta att lösa. I Gullspång bor den unga flickan Annabelle, hon är sjutton och på väg mot vuxenlivet. Hon räknar ned till studenten då hon äntligen skall kunna lämna den lilla instängda håla som hon bor i. Hon pluggar för framtiden och festar hårt med kompisar däremellan och en juninatt kommer hon inte hem. Snart förstår hennes föräldrar att något hänt henne. Den lokala polisen får hjälp av Missing People och specialstyrkan NOA från Stockholm kallas in. Har Annabelle blivit mördad? 

Till Gullspång kommer så kommisarie Charlie Lager, och för henne är det inte lätt att ta sig an just det här fallet. Hon lämnade själv orten som tonåring och har aldrig återvänt. När hon nu tvingas göra det så måste hon också konfrontera sina minnen av en barndom som hon i många år försökt att förtränga. Trots alkohol, tabletter och för mycket hårt arbete har hon inte lyckats glömma och resan tillbaka blir också en resa tillbaka i tiden. Till Lyckebo, med körsbärsskogen, sjön och mamma Betty. 

Lina Bengtsdotter skildrar det lilla samhällets psykologi så förtvivlat väl, det gör ont i mig att läsa. Troligen för att jag på många sätt känner väl igen mig både i Charlies och Annabelles situation, i små samhällen runt om i landet står ungdomarna samlade kring kiosken och tristessen dämpas med alkohol, hierarkierna är tydliga och drömmarna leder alltid, alltid bort. Ibland ger skola och litteratur en utväg men viktigast av allt är att jobba och tjäna pengar så snart som möjligt. I min egen klass 9 var det fler än hälften som slutade att skolan efter nian, det fanns jobb för alla. Jag själv var en av de få som läste en treårig teoretisk linje och tog studenten. Gullspång är i all statistik en av de fattigaste kommunerna i södra Sverige, låg utbildningsnivå, höga ohälsotal och inte oväntat ett stort stöd för SD. En flyktingförläggning skymtar förbi i den här romanen, kanske kan man gissa att det dyker upp fler brott i trakten som behöver förstärkning från Stockholm?

Likt Ninni Schulmanns reporter Magdalena Hansson som återvänder till sin hembygd efter jobb och utbildning i Stockholm kan Charlie Lager i framtiden ta sig an ett antal brott, om det är tänkt att bli en serie vill säga. Hoppas det, jag kommer att läsa nästa del!  

måndag 26 juni 2017

kvällstur i St Ives


Som om att vandra i en trädgård, lavendel och hortensior överallt! Passade på att ta några bilder där den dramatiska naturen skymtar. Hoppas att det här vädret står sig! 






Måsarna hoovrade över mig när jag slog mig ned på strandpromenaden med min kvällsmat. Elderflowerdricka lokalt producerad till. Mums!





Rebecca!

What tolk me so long? Ja, det kan man verkligen fråga sig när det kommer till Daphne du Mauriers klassiker Rebecca. Det är en sån där roman som är så ofta nämnd i olika sammanhang att man nästan till slut inte vet om man läst den eller ej. Jag har lyssnat på den i en fin uppläsning av Emma Fielding,och  som bonus avslutades varje kapitel med en stunds klassisk musik. Mycket bra! Mycket bra är (förstås) romanen också. 

Boken börjar med den där välkända meningen som inleder Hitchcockfilmen "Last night I dreamt I went to Manderlay again." Hela romanen är en återblick till det som en gång hänt och det är Mrs Winter som talar. Hon var en gång en ung och oerfaren kvinna som var sällskapsdam till en rik amerikanska och berättelsen börjar på Rivieran. Max de Winter, en välbärgad engelsman änkeman med ett ståtligt hus i Cornwall, uppvaktar ivrigt den unga kvinnan och snart är de gifta. När de anländer till släkthuset så inser hon snart att skuggan av Max Winters förra fru, Rebecca, förmörkar deras gemensamma framtid. Hushållerskan mrs Danvers gör livet svårt för den nya Mrs Winter och snart börjar hon tvivla på både sin egen förmåga att leva upp till rollen och äktenskapets framtid. 

För mig var det här ett perfekt sällskap att ha i lurarna under min resa mot Cornwall. Så välskrivet, inte alls otäckt som jag trodde, och bara en smula gotisk romantik. Alldeles lagom för mig som inte är såld på vildvuxna trädgårdar, stora ödsliga hus, dramatisk kust och nattliga möten .... 

we are going on a seaside holiday

Jag bokade tyst vagn på tåget till Cornwall eftersom jag inte är särskilt pigg på att konversera engelska damer i sex timmar. Tror ni nu att det var tyst i den där vagnen?  Damer och herrar 60 + var på väg till eller från semester. Några hade strandkitet klart, andra skulle vandra och de flesta skulle besöka släktingar. Efter Plymouth plockades 150 extra passagerare upp i det fulla tåget, ett havererat tåg hade släppt sina passagerare på en perrong och då mina vänner blev det rena feststämningen. Knökat med stående överallt, fulla toaletter och allmänt bra stämning. Inte ett gnäll, inte ett klagomål bara fokus på att alla skulle ha det bekvämt och trivas. Att tågresan går genom magsikt vacker natur underlättar förstås. Kunde tyvärr inte fota eftersom tåget var så fullt ...  Det var mitt lilla gnäll :-) 


på väg, på väg

Hela dagen idag blir resdag mot Cornwall och St Ives. Med mig som sällskap har jag en klassiker. Vädret verkar tyvärr bli ganska trist men dotteran uppmuntrar med att det blir "a more genuine british experience" på så vis. Regnrocken är packad, extrabatterier på plats så att jag kan både instagramma och blogga. Kika in om ni vill följa min kulturtrip i västerled!

On my way!

söndag 25 juni 2017

min europeiska familj - på jakt efter DNA och en gemensam historia


Det började med ett femtioårskalas. Nja, det började ju egentligen för många år sedan när jag satte fart och digitaliserade en del av min släkts fotografier och med det följde berättelserna om människorna på fotona. Men på femtioårskalaset för en dryg vecka sedan träffade jag på en kvinna som inspirerats av Karin Bojs populärvetenskapliga bok om människans historia och som hade tagit reda på sitt eget DNA och sedan hade hon använt det i släktforskning. I Min europeiska familj  gör vetenskapsjournalisten Bojs just det, hon låter testa både sitt och några släktingars DNA och med hjälp av resultatet skriver hon om sin och mänsklighetens historia. Det allt mer precisa möjligheterna att kartlägga människors DNA har lett till att arkeologer världen över fått helt nya möjligheter att se hur människor flyttat över kontinenter. Forskare kan se hur olika grupper av människor blandats och hur på så vis både levnadssätt, kulturer, konst, uppfinningar, religioner och språk migrerat över världen. Bojs har  sin bok koncentrerat sig på Europa och hon följer tre tydliga gen-linjer bakåt. Hon har i sitt eget DNA funnit spår av de jägare och samlare som följde isranden och de stora bytesdjuren mot norr, den första bondebefolkningen som kom flyttandes från Syrien och Jordanien. Hon hittar också starka indicier på att en förmoder troligt kommit västerifrån, kanske som en slav på ett av vikingarnas plundringståg i Västerled. 

Bojs har gjort en grundlig research, rest över hela Europa och intervjuat kunniga människor på universitet och hembygdsgårdar och hennes genuina nyfikenhet för sitt ämne lyser igenom. Hon vill, med hjälp av modern teknik, lösa gåtan om vem hon är. Varifrån hon kommit. Samtidigt som hon söker sina rötter så finner hon allas våra rötter, genom DNA-teknik kan vi konstatera att vi alla är släkt, att vi alla har samma ursprung. Den lilla grupp människor som en gång utvandrade från Afrikas savanner är allas våra förfäder, och det finns mer som förenar än vad som skiljer oss åt. Hon väjer inte för att diskutera frågan om rasbiologi och hur människor genom tiderna delat upp utifrån raser. Särskilt illa behandlade har minoriteter blivit och i Sverige har samer, judar och romer särskit pekats ut. Men generna säger något annat, vi är alla släktingar och vi har alla en gemensam arvsmassa. Den europeiska familjen har både språk, kultur och gener gemensamt och Bojs är föredömligt pedagogisk när hon berättar om vår gemensamma historia. 

För en historie-nörd som mig är det här en helt perfekt bok. Jag börjar förstås genast googla på DNA-test och funderar på om det vore roligt att pröva. Jag har blivit försäkrad om att de test som finns på marknaden inte kontrollerar genetiska sjukdomar och liknande, det blir alldeles för mycket information med tanke på omständigheterna. Men visst vore det intressant att få fler ledtrådar? När jag reste i Japan så såg jag så många äldre japaner som var väldigt lika min morfar och moster. Tänk om vi har en asiatisk genuppsättning? Helst ska man ju vara fler släktingar som lämnar in så att man kan samköra dem. Optimalt vore förstås att få med mig min kusin J som är släkt med mig på alla håll ... 

Ja, ni ser. Den här släktforsningshistorien verkar ta nya vägar. 

Någon av mina läsare som gjort DNA-test? Berätta om ni har lust!


lördag 24 juni 2017

de vackra döda - Belinda Bauer

De vackra döda av Belinda Bauer har recensionsdag idag på midsommardagen. Man kan undra hur förlaget tänkte där? Lördag är vanligen en ganska dålig besöksdag på bloggarna och dagen efter en festkväll är läsarna ännu färre. Nåja. Jag skriver på angivet datum om en spänningsroman som är väldigt Belinda Bauersk i både ton och innehåll.

Jag ska erkänna att jag var på väg att sluta läsa efter de första kapitlen, det var något med den unga kriminalreportern Eve som störde mig så kopiöst. Hon kändes som schablonernas schablon och när sedan man ganska snart fick läsa mördarens sjuka tankar så var det nära. Men ... Jag är så glad att jag läste vidare. Eve är inte bara den där vanliga TV-reportern som bokstavligen går över lik för att få ett scoop, hon är också dotter till en svårt alzheimersjuk far som hon vårdar i hemmet och det är det porträttet jag kommer att minnas. Precis som i Mats Strandbergs Hemmet så skildras sjukdomen med sådan klarhet och värme och jag känner så starkt för Eve och hennes far.

Om mördaren skall jag inte skriva särskilt mycket eftersom det här är tänkt att vara en psykologisk spänningsroman och pusslet är själva grejen men i gestaltningen av mördaren så kände jag mig mätt också efter läsningen. Kanske har jag sett några för många brittiska deckare där förövaren lider av trauman från barndomen, kanske är jag övermätt på högintelligenta psykopater. Hur som, how ever, De vackra döda är en klart läsvärd deckare som passar utmärkt i hängmattan eller på stranden. Har ni missat hennes författarskap så måste jag också tipsa om Mörk jord, ruggigt spännande i hedmiljö som enligt mig är hennes allra bästa! 

fredag 23 juni 2017

stilla ro



Grå och regnig har dagen varit och ljuslyktorna får lysa upp. 
Årets första ros doftar i kvällningen och allt är stilla ro. 

Mocka - en sträckläsningsroman

Väderleksutsikterna för långhelgen ser ut att ropa läsning, läsning, läsning och då ska jag passa på att tipsa om en sträckläsningsroman.

Tatiana de Rosnay är fenomenal på att skriva relationsromaner och Mocka är ytterligare ett bevis på det. När boken börjar så får vi möta parisiska Justine som är på frilansuppdrag som översättare, hon ser fram emot barnens lediga onsdagseftermiddag och livet med den engelske maken är tryggt och problemfritt. Så ringer mobilen, hennes trettonårige son har blivit påkörd av en smitare och är på väg till sjukhus i ambulans. Livet förändras på ett ögonblick. Malcolm hamnar i djup koma och snart börjar Justine fundera på förövaren, polisen har väldigt få spår. Det enda som de vet är att bilen var en mockafärgad mercedes.

Det här är en mycket vackert berättad historia om en familj som hamnar i en kris. Den medelålders Justine tvingas att förbereda sig på att förlora sin son och hennes tankar om livet med Malcolm är så fina att läsa. Kärleken till maken ifrågasätts, behovet av att reda ut livet tränger sig på och hon handlar inte alltid rationellt. Känslan av desperation och osviklig kärlek till ett barn gör att det är lätt att identifiera sig med Justine och visst är det här ganska sorglig läsning. Inte muntert hela vägen men med ett stråk av värme och kärlek som gör att man inte deppar ihop helt.

Att förlora ett barn i en helt meningslös olycka, vilket scenario skulle kunna vara värre?


torsdag 22 juni 2017

Kidnappningen - en släktberättelse

I Kidnappningen har Anna Schulze gjort det som jag drömmer om att göra någon gång. Hon har grävt i sin egen släktberättelse och skrivit en mycket spännande och gripande bok. Med brev, dagböcker, tidningsartiklar och hopsamlade minnen som bas har Schultze skrivit en fiktiv berättelse om sin fars liv. När Ragnar var 11 kidnappades han av sin mor Daisy och de levde i exil under tre år. Hela uppväxten var präglad av föräldrarnas missämja, eviga förhandlingar om vårdnad och moderns mycket sköra psyke. Någon slags trygghet finns i mormor Adga och sommarhuset på Tyresö och dit längtar Ragnar alltid. Där kan han vara en vanlig lite pojke, med sin mormor får han gå skola och umgås med sin äldre syster Gunilla. Moderns psykiska tillstånd med känslostormar, labila utfall, känslomässig utpressning och ständig aga gör att Ragnar som barn förblir lojal med sin mor. När han själv blir vuxen så låter han inte Anna på något sätt träffa Daisy, han försöker förtvivlat att se till att ge sin dotter en så bra uppväxt som han bara kan. 

Det är mycket spännande att följa generationerna i den här romanen, Daisys uppväxt som präglar henne, Ragnars och Annas och någonstans så finns där en hoppfullhet, onda cirklar kan brytas även om det innebär att man måste helt utesluta släktingar från sitt liv. Romanen diskuterar också utsatthet, hur värnlösa barn är när de är i klorna på någon som är psykiskt sjuk. Pojken lever kidnappad i Östeuropa strax innan det andra världskriget ska bryta ut och någonstans finns där smaken av fetaost och pinjenötter med honom under hela livet. Han dör när Anna bara är tonåring och hans liv har förblivit en gåta för den enda dottern ända tills hon samlar sig och börjar sortera i dagböcker och brev. Särskilt Daisys dagboksanteckningar är mycket spännande, man får inblick i en människas psyke som jag tolkar som att hon har en borderlinepersonlighet. Man får hoppas att barn som växer upp med psykiskt sjuka föräldrar idag har ett bättre skyddsnät, i Ragnars fall så fanns en stark mormor och en pappa som stred för vårdnad men alla barn har inte vuxna som värnar dem. Det gör ont att tänka på. 

Jag har tidigare läst Anna Schultzes böcker och tyckt mycket om Att ringa Clara och Vårt gemensamma liv och Kidnappningen är minst lika bra som de tidigare. Det blir ju alltid speciellt när en författar håller sig såpass nära dokumentären som Schulze gör men hon klarar det mycket bra. Nyligen läste jag Hilma om konstnären Hilma af Klint och de liknar varandra på så sätt. Någon slags dokumentärromaner är de båda, mycket läsvärda är de båda. 

tisdag 20 juni 2017

yes, yes, yes!

Dagens utmaning på Kulturkollo handlar om man gillar det brittiska eller ej och hos mig finns där bara tre svar på den frågan. Yes, yes, yes.
Jag och en vän på Tor Britannica 1981, på väg mot Brighton.
Jag reste första gången till England 1981 och sedan har jag återvänt. På semester, som au-pair och för att studera. Jag har läst på engelska sedan tidigt åttiotal och mina två terminer på engelska institutionen i slutet på samma årtionde var mitt första möte med universitetsvärlden. Att jag där läste mest littvet var ingen slump, och översiktskurser följdes av specialkurser i Samväldeslitteratur och Shakespeare. Engelsklärare, outtröttlig läsare av brittiska romaner och väldigt förtjust i engelska trädgårdar och Tv-serier och scones med clotted cream. Ingen tedrinkare är jag dock men visst funkar kaffe också. Låt mig flytta in på Downton Abbey nu!

Vill man läsa något riktigt bra i sommar så läs Kate Atkinson. Så brittiskt. Så bra! 

då tar jag semester ...


Dagens bokskörd i lådan får representera min semesterläsning.
Lite litteratur, en debutant och en fackbok om läsning i mellanåldrarna. 
Jag ser mycket fram emot att läsa alla tre!