fredag 24 november 2017

bok på film: Mudbound


Då kommer nästa bok på film-tips från mig. Kulturkollo kör temat hela vecka och jag fick en anledning att se lite Netflix. Vet ni att de har en kategori program som är just baserade på böcker? Himla bra om man letar efter en bok som också finns som film ... En ganska nyutkommen originalproduktion från dem är långfilmen baserad på Hillary Jordans roman Mudbound. Som jag hade önskat att den här filmen hade varit en mini-serie om tre delar istället för en lång långfilm. Jag pausade faktiskt ett par gånger för att hålla fokus uppe. Castingen i filmen är riktigt bra, leran är väldigt lerig och det rasistiska samhället i Södern på 1940-talet kommer en nära. Jag tyckte otroligt mycket om romanen och det är klart att riktigt så bra var inte filmen, men ändå mer än OK. Hoppas att många hittar till både boken (som finns i pocket) och till filmen!

Jag skrev så här om boken 2013:
Mudbound är den engelska titeln på Hillary Jordans fina debutbok som jag lyssnade på 2013. Den här romanen berättar om en tid som känns avlägsen, eller kanske väldigt nära. Det är precis efter krigsslutet och Laura, collegeutbildad lärarinna uppvuxen i Memphis, flyttar med sin man Henry för att leva hans dröm. Han vill bruka jorden, odla bomull och bygga upp det som hans far en gång förlorade till floden. Den svarta myllan är livsviktig för Henry men mest bara lera för Laura. Lera som smutsar ned, solkar, tynger och håller fast familjen i traditioner som tiden passerat. På gården bor också den levnadsglade yngre brodern, Jamie. Mellan Laura och Jamie finns ett särskilt band, de har båda svårt att foga sig in i arbetet med jorden. Han har alltid drömt om att flyga fritt långt från det traditiontyngda, och har upplevt kriget som stridspilot. Han har så svårt att anpassa sig till vardagen, han dövar sina minnen och hittar en vän i den unge svarte mannen, daglönarens son, Ronsel, som har stridit i samma krig men inte kan sitta i samma förarhytt. Absolut inte vara vän med en vit, eller älska en vit kvinna.

Det är berättat med en sådan lågmält molande intensitet och uppriktighet, värme och vackert språk att jag bara måste engagera mig i människorna på Mudbound, jag vill verkligen veta hur det ska gå för dem och jag vill följa dem mot framtiden. Nu får jag inte det och det är också en styrka, det berättas inte allt och genom historien är det Lauras röst jag hör. Hur hon som utbildad kvinna kämpar med att vara en trogen hustru som förväntas stötta sin man i alla lägen och romanen förmedlar känslan av en ny tid som är på väg, med jämlikhet emellan både kön och ras som några människor välkomnar och andra känner rädsla inför. En rädsla, och ett behov av makt. Ett behov av att definiera vi och dem som känns igen i samhället också idag.

torsdag 23 november 2017

bok på film: The Sense of an Ending


Inne på Kulturkollo så är hela veckan fylld av bok på film och jag blev lite inspirerad av både det och Gästbloggar'ns inlägg om Tidens larm igår. Tittade således på filmen Känslan av ett slut. Antingen är det jag som inte riktigt minns Julian Barnes prisbelönta roman ordentligt eller så är det helt enkelt så att filmen och romanen skiljer sig en hel del åt i handling. Hur som. Det var en lågmäld och intensiv film om hur en man en dag får ett brev som minner honom om en ungdomstid som han trodde att han förpassat till nostalgins bakgränd. Jag kan verkligen  rekommendera att titta om man, som jag, tycker om brittiskt drama. Riktigt bra skådespelare också! 



Min text om romanen kommer också i repris från 2011. Se filmen - läs boken! 


What you end up remembering isn't always the same as what you have witnessed. 

Det konstaterar Tony Webster där han sitter i sin lägenhet. Han är en vanlig, på ytan anspråkslös, man i slutet av medelåldern som är nöjd med sitt avslutade yrkesliv som historiker, umgås mest med sin ex-fru och nöjt ser på hur dottern trivs med familjelivet. En dag får han ett brev som berättar för honom att han ärvt en liten summa pengar och en dagbok som visar sig ha tillhört en ungdomsvän. Han bestämmer sig då för skriva ned sina minnesbilder för att försöka komma sanningen på spåren. Han inser snart att sanningen kanske inte är det man minns utan måhända det man glömt eller förträngt och berättelsen börjar med fragment från Tonys smått förhärligade ungdom. Där möter vi det lilla gänget på 4 pojkar som känner de hålls i fångna i en hage där de studerar, diskuterar och väntar på att livet skall börja. We were book-hungry, sex-hungry, meritocratic and anarchistic.  Tony träffar en flicka: Veronika och glider allt mer från sina kamrater, när sedan en av vännerna tar sitt liv så löses kamratgänget upp. Alla lever sina liv.

Så småningom hamnar läsaren i nutid och vi kan inse, precis som Tony Webster, att känslan i slutet av livet inte alltid överensstämmer med ungdomens ideal. Människan förändras och livet tar andra vägar men när Tony blir påmind om ungdomsvännerna och ungdomsförälskelsen får han anledning att ompröva sin bekväma pensionärstillvaro. Så långt handlingen i boken.

Julian Barnes diskuterar i sin Man-Bookerprisbelönta roman The Sense of an Ending det där med åldrandet, tiden och minnet. Livet är inte bara addition och subtraktion. Vi lägger förvisso till och drar ifrån och vissa händelser, tankar och minnen multiplicerar sig och gör livet komplext. En av tankarna som jag fastnade för hos Barnes var hans resonemang kring hur en människa förändras eller inte. Med risk för att bli tradig med massor av citat så kommer här ett sista. Julian Barnes tunna roman är sprängfylld med reflektioner skrivna på det vackraste av språk. Lyssna bara på:
Does character develop over time?
I sometimes wonder. Our attitudes and opinions change, we develop new habits and eccentricities; but that's something different, more like decoration. Perhaps character resembles intelligence, except that character peaks a little later: between twenty and thirty, say. And after that, we're just stuck with what we've got. We're on our own. If so, that would explain a lot of lives, wouldn't it? And also - if this isn't too grand a word - our tragedy.

onsdag 22 november 2017

tidens larm (Julian Barnes)

Sjostakovitj stannade hela sitt liv i Sovjetunionen till skillnad från sin idol Stravinskij. Om jag har förstått kringsnacket rätt innebar detta att Sjostakovitj i väst betraktades som en medlöpare till regimen. Julian Barnes vill i Tidens larm problematisera detta synsätt, eller snarare fördjupa i något som blir en studie i hur människor förhåller sig till och förändras i ett totalitärt samhälle. Det görs i romanform som gränsar till en lång essä. Sjostakovitj familjeliv och något av hans konstnärskap redovisas, men det är i hans (och hans konsts) förhållande till den repressiva omgivningen som Barnes går på djupet.

Tre episoder i Sjostakovitj liv utgör grundstommen i boken. Först när den (även i Sovjetunionen) under två år hyllade operan Lady Macbeth från Mtsensk vid premiären på Bolsjoj plötsligt blir bannlyst av Stalin själv (via Pravda), sedan när han medverkar i en sovjetisk kulturdelegations resa till USA och slutligen efter Stalins död då han övertalas att gå med i Kommunistpartiet. Det är 12 år mellan varje episod (eller tre skottårsperioder; skottår är olycksår enligt Sjostakovitj) och berättargreppet tydliggör nedbrytningen av en person under extremt tryck. Från överhängande risk att bli avrättad till hårt hållen aktör i en fars till desillusionerad ofrivillig "medlöpare" till en, som Barnes uttrycker det, makt som blivit vegetarian. En post-Stalinistisk tyranni som till ytan är mindre farlig men istället outhärdligt nedbrytande i sin småsinta byråkratiska ihärdighet. Barnes låter den åldrade Sjostakovitj våndas över hur hans eftergivenhet mot makten kommer att påverka hans konstnärliga eftermäle och drar med Tidens larm sitt strå till stacken för ett positivt sådant.

Den här romanen skall inte läsas som en biografi och författaren är i efterordet väldigt tydlig med att peka ut ett fåtal huvudsakliga källor. Istället är den en skickligt genomförd fallstudie, utan att bli för klinisk. Som läsare hyser man empati för Sjostakovitj omöjliga sits. Den tidiga skildringen av dödsskräck efter Stalins bannbulla gör att man sedan förstår de gradvisa eftergifterna. Barnes pekar på de brasklappar som Sjostakoitj lämnar efter sig i sina verk och i sina uttalanden och återkommer till ironin som enda vapen mot det totalitära förtrycket. I sammanfattning är en ryss, eller blir åtminstone med tilltagande ålder, pessimist, medan en sovjetmedborgare förväntades vara optimist. Mot pessimism är ironi det enda sättet att förhålla sig, men den får inte tillåtas slå över i sarkasm. Denna livsvisdom tar jag med mig, samt känslan av att ha läst en jättesmart och fin liten bok, vars svenska upplaga dessutom är enormt snyggt förpackad i grov papp (danskt band heter det väl). Tror jag låter den ligga kvar i rockfickan för att kunna fingra lite på den som påminnelse över att inte låta den livsluftsgivande ironin slå över i själsdödande sarkasm.

/Gästbloggare M

tisdag 21 november 2017

never let me go - som bok och film

Veckans tema på Kulturkollo är Bok på film och jag passade i helgen på att läsa ut nobelpristagaren Kazuo Ishiguros vackra roman Never Let Me Go och se filmen med samma namn på Netflix. Mer om min läsupplevelse kommer vid ett annat tillfälle men det var riktigt fint att filmen speglade tonen och känslan i romanen på ett mycket nära och troget sätt. Jag uppskattade verkligen filmatiseringen och att flera av de bärande replikerna i filmen var tagna direkt från boken. I både som bok och film så är tystnaden och tomrummen, det som inte sägs och berättas, mycket viktiga och det är modigt att gestalta en långsamt berättad roman i en långsamt berättad film. Fint skådespeleri, väl valda miljöer och en fruktansvärt sorglig handling gjorde det här till en gripande och strakt berörande upplevelse. Rekommenderas. 



måndag 20 november 2017

och jag som aldrig åkte till Gotland ...


Idag tillkännager Bonniers att nästa års Crimetime kommer att hållas i samarbete med bokmässan i Göteborg. Praktiskt för mig att det blir på hemmaplan men oj så gärna jag hade åkt till Gotland, kriminallitteratur mitt ibland ruiner är förstås något alldeles extra. 

Risken är väl att Crimetime under mässan helt drunknar i det övriga mässlarmet. Publiken på mässan är ju månghövdad men så himla mysigt är det ju inte i lokalerna vi Korsvägen. Det ska verkligen bli intressant att se hur samarbetet kommer att se ut, i år var ju en scen vigd åt deckare. Kanske kan man bygga mer på det? Vi får helt enkelt se, krasst så är nog den intima känslan i Visby ett minne blott men måhända så blir det här ett evenemang som lockar en stor publik? 

Vad tror ni? Flipp eller flopp? 

bok på film: Korparna

Jag skriver om min upplevelse av boken Korparna som film
inne på Kulturkollo idag.
Veckans tema där heter just "Bok på film". 

söndag 19 november 2017

exit Broadchurch - för den här gången

Snart är säsong 3 avslutad här hemma hos oss.
Broadchurch är en klar favorit som jag verkligen kan tipsa alla som vill ha en välspelad TV-serie om.
Börja med säsong 1 på Netflix och sen är det bara att sluktitta!




lördag 18 november 2017

årets smak - vad tycker vi om den?


Årets tomtar är smaksatta med lingon och har grönt skägg för att piffa upp dem en smula.
Jag har hittills inte hittat någon av de årliga smakerna som kan mäta sig med originalet.
Lingon var helt ok men inget extra, något syrligare än originalet och kanske lite mindre söt.

Har ni smakat? 

fredag 17 november 2017

den röda adressboken - en härlig brasbok

Ibland kommer det en bok i brevlådan som man inte alls hade tänkt att läsa men som ändå dyker upp Just In Time. Så var det med Sofia Lundbergs Den röda adressboken. Några timmar senare så var då den här lättlästa godbiten slukad, med boken, en stor balja kaffe och en burk lakrits från Bülow så var den regniga och mörka novemberkvällen räddad. 

Huvudpersonen heter Doris, hon är 96 år gammal och lever alldeles ensam i Stockholm. Hemtjänsten tittar till henne och hon har skypekontakt med sin systerdotterdotter Jenny i San Fransisco men annars är Doris ensam. I den röda adressboken som hon haft sedan 1928 är nästa alla namnen överstrukna, en efter en har de dött och nu har Doris bara sina minnen kvar. Hon bestämmer sig för att skriva ned dem, brev och fotografier från ett långt och spännande liv har Doris kvar men minnena är snart förlorade.

Så börjar hon då skriva på sin laptop, en text för varje person som finns i boken och man får som läsare följa Doris på hennes livsresa. Det är spännande att få följa en person genom 1900-talet ända fram till nutid och ska jag anmärka något så är det kanske att det blir lite kort. Det finns trådar och händelser som Lundberg kunde använt ännu mer, miljöerna kunde varit tydligare tecknade och människorna blir ofta bara någon som sveper förbi. För mig personligen så skulle min mormor varit jämnårig med Doris om hon hade levat och då jag har dokumenterat en hel del fotografier och annat så vet jag med säkerhet att där finns mycket att berätta. Samhället är ett annat nu än 1918 och möjligheterna för kvinnor är andra nu än för 100 år sedan.

Charmigt och lättsmält, så sammanfattar jag den här romanen med sitt vackra omslag. Säkert kommer jag att lämna den vidare till någon som behöver en stunds verklighetsflykt. Det är en perfekt bok att slå sig ned fram för brasan med!

torsdag 16 november 2017

Här är en ...



























Just nu så läser jag inte lika mycket som vanligt men vad gör det när man kan skaka liv i lärarinläggen här på bloggen. Jobbar gör jag precis som vanligt. Idag kommer det en glimt från arbetet med förstaklassarna som är i klustret t-v-ä-k i sitt bokstavsarbete. Jag kör en kombo med vän - katt och ordbilderna som vi ska befästa är Här är ...

Vad kan passa bättre än att jobba lite extra med gubben Pettson och katten Findus och de fantastiska illustrationerna av Sven Nordqvist?

Som av en händelse så valde jag dessutom just den berättelsen när gubben och katten bestämmer sig för att tälta i trädgården.

Jag arbetar med en flexibel grupp av elever som behöver lite extra puff i sin läs- och skrivutveckling och det fungerar alltid mycket bra att arbeta med uppgifter i ett tydligt sammanhang. I olika forum har jag de senaste veckorna läst kommentarer om att färdighetsträning och avkodningsträning inte fungerar för att bygga en säker och fungerande läsning och jag blir bara trött av hela diskussionen.

En kompetent lärare vet att man behöver använda en kombo av metoder för att alla elever skall befästa sin förmåga att läsa med flyt och förståelse. I min undervisning har vi ett tydligt och systematiskt avkodningfokus där vi går framåt med ganska små steg, ett ljud i taget. Ramsor, sånger, spel, appar, samtal och sorteringsöringar kombineras med tillsammansläsning och skrivande med hjälp av digitalt stöd och gamla hederliga bokstavslådor och papper och pennor.

Utöver det så arbetar vi med skönlitteratur. Alltid!
Just den här veckan var det Pettson och Findus, förra veckan var det Tummen, därförinnan Ronja Rövardotter och kommande vecka så blir det något annat. Särskilt roligt är det att arbeta kring fina illustrationer och när en av pojkarna satt vid bordet och sa:
- Anna, jag hittar inget ord att skriva, så svarade snabbt en av de andra eleverna.
- Meeeeen, det finns ju hur mycket som helst. Du kan skriva kotte. Eller rep. Eller höna. Eller tält. Eller pilbåge.

Så var skrivandet igång. Fantastiska framsteg och mycket lärande på 60 minuter!


onsdag 15 november 2017

lova att jag får - Siri Spont


- Anna, vet du att det här är den första kapitelboken som jag har läst ut i hela mitt liv.

Den serie som fångat tjejerna så mycket är Siri Sponts serie om Tilda och hennes kompisar på mellanstadiet. Första boken som vi läste var del tre i serien (så är det när man får välja det som finns inne på bibblan). I Längtar så jag spricker läste vi en hel del tillsammans, jag läste ett halvt kapitel högt och eleven läste vidare hemma och vi hade ganska mycket tillsammanslästräning på våra träffar. Nu när vi har kommit oss framåt i serien till del fyra Lova att jag får så läser hen själv ett kapitel om dagen hemma och så ses vi och arbetar en gång per vecka kring någon del av innehållet. Idag jobbade vi med händelser, vi valde en händelse och så strukturerade vi upp den i kronologisk ordning. Sedan återberättade vi händelsen, tränade på sambandsord och funderade på hur man skulle kunna förbättra återberättandet så att mottagaren (i det här fallet jag) förstod vad som hände. Andra gånger har vi valt ut en av miljöerna och beskrivit den, en av karaktärerna och spelat in dialoger med hjälp av avatarer och vi har argumenterat för vilken av tjejerna/killarna man skulle vilja ha som vän. Vi tränar på strategier för förståelse, modeller för skrivande och att sammanfatta och återberätta. En och annan lista får vi också med eftersom Tilda är en enveten listskrivare.

För mig, som oftast träffar de små nybörjarläsarna, så är ett sjok med arbete tillsammans med sexor så himla roligt. Vi jobbar med alla moment som ämnet svenska innehåller och vi har så intressanta och viktiga samtal på köpet. Jag älskar att arbeta med skönlitteratur tillsammans med eleverna. Det blir alltid bra!


sköldpaddor hela vägen ner - John Green

John Green är en ungdomsförfattare som man kan lita på. Han skriver roman efter roman där man totalt dras med i känslorna och tankarna som berättelsen väcker. Man både skrattar, gråter och får sig en tankeställare. Alltihop blir liksom något för amerikanskt för min smak, det blir liksom lite för sött, lite för tillrättalagt och lite för präktigt emellanåt men vad gör det när man får hänga med Aza och Daisy?

De är high-schoolkompisarna som är BFF trots att de egentligen är väldigt olika. Aza lever med besvärliga tvångstankar som styr hennes liv och Daisy är en typisk överlevare som tar varje chans för att försöka ta sig framåt och uppåt. När de båda tjejerna en dag hör talas om att miljardären på andra sidan floden har försvunnit och att det finns en stor belöning i sikte för den som kan polisen en ledtråd så bestämmer de sig för att försöka. Aza har varit på läger med sonen i huset, Davis, när de var barn och nu är väl ett bra tillfälle att ta upp bekantskapen igen? Hopp ned i kanoten och

så är då den roliga och tänkvärda Sköldpaddor hela vägen ner igång. Det är tonårsdrömmar, romantik, spänning, dramatik och en fin gestaltning av en flicka som gör allt för att försöka framstå som vanlig trots att tvånget, OCD n, begränsar hennes liv. Kompisen Daisy är den som i inledningen av romanen är modig, hon är den som kastar sig ut i livet och publicerar fan-fiction medan Aza betraktar det från sidlinjen. Sakta, sakta så tippar den världsordningen över vem vet vad som egentligen håller världen på plats? Är det sköldpaddor hela vägen ned?

Jag har läst ett gäng romaner av John Green och de levererar alltid, Förr eller senare exploderar jag är väl kanske den allra bästa hittills, enligt mig då. Man läser eller lyssnar och känner sig alltid berörd. Gott så. Här kommer första kapitlet av Sköldpaddor hela vägen ned!


tisdag 14 november 2017

jag är inte bitter - Blybröllop är ett perfekt exempel!



Veckans tema på Kulturkollo heter "jag är inte bitter" och kan man komma på en bättre representant än Irene? Jag påminner om:
Blybröllop av Sara Paborn blev långhelgens sista lyssning och så mysigt vi hade tillsammans jag och den nästanpensionerade bibliotekarien Irene.

Med bitande humor och en liten extra twist på verkligheten bjuder Paborn på härlig helgläsning. Irene och Horst har varit gifta i mer än 40 år och i den praktiska 70-tals villan med grönt sanitetsporslin och lättskött korkoplastmatta får Irene en dag nog. Hon är trött på att höra Horst kommentarer om allt mellan himmel och jord, trött på att hennes läshörna på vinden har fått ge plats åt hans audiorum där han spisar boogiewoogie och framförallt är hon trött på tristessen i ett kärlekslöst äktenskap.

När hon hittar sin mors gamla blytyngder så får hon en idé - kanske kan hon använda dem för att helt enkelt döda sin man? Bly kan användas till mycket, till sänken, till ammunition men också till blysocker, ett antikt gift. Med hjälp av sina älskade böcker blir Irene en fullfjädrad kemist i jakten på friheten och jag småler mest hela tiden. Jag gillar skarpt hur denna välartade och välordnade kvinna i övre medelåldern bestämmer sig för att bryta sig fri. På köpet får jag hennes reflektioner över arbetet på biblioteket, kärleken till böcker och läsning och en skön "jag skiter i vad folk tycker" mentalitet.

Lättsamt, underhållande och samtidigt tankeväckande. Mycket bra!  

- repris från april 2017 - 

måndag 13 november 2017

the dalkey archive - Flann O'Brien

Under min och Annas Irlandsresa i somras var vi inne på en jättecharmig bokhandel i Galway där det handlades lite grann. Bland annat köpte jag The Dalkey Archive. I min ungdom vill jag minnas att jag läste författarens mest kända romaner At Swim-Two-Birds och The Third Policeman. The Dalkey Archive är hans sista bok och räknas inte till storverken om jag minns mitt googlande rätt. Jag tyckte ändå den var väldigt underhållande och precis så irländsk som man ville ha när man var där.

Egentligen borde man vara mer lärd för att hänga med på alla turerna, men i den lilla Dublinförstaden Dalkey stöter vännerna Mick och Hacket på den mystiska vetenskapsmannen De Selby. Det visar sig att den senare har uppfunnit en blandning av ett medium för att komma i kontakt med avlidna historiska personer och ett massförstörelsevapen (sic). När han demonstrerar den förstnämnda egenskapen bestämmer sig Mick för att rädda jorden från den undergång De Selby planerar med hjälp av den andra. Detta är bara en av flera parallellhandlingar, en annan tar Mick till en annan liten stad, Skerries, där den påstått avlidne James Joyce visar sig leva sitt liv inkognito. I en dråplig dialog visar det sig att Joyce (eventuellt även O'Brien) tar avstånd från sina svårtillgängliga senare verk som förfalskningar och istället är stolt över de tidigare mer traditionella. Sedan finns det också absurda utläggningar om människor och cyklar som tillhörande samma organism som jag tror jag känner igen från The Third Policeman.

Irländskt underhållande och fabulerande kan man sammanfatta detta. Kul läsning, men man får hålla i sig när det svänger.

/Gästbloggare M

söndag 12 november 2017

dumma teckning och den förskräckliga historien om lilla Hon - augustprisnominerade


Från förläggarföreningen kom ett vadderat kuvert med två av de augustprisnominerade böckerna i barn- och ungdomsklassen och de som dök upp var två väldigt olika böcker. Bilderboken Dumma teckning av Johanna Thydell och Emma Adbåge handlar om lillasyster Mint som helst av allt skulle vilja kunna rita lika fint som sin tre år äldre storebror. Hur hon än anstränger sig så blir det ju inte som hon vill, brorsan vill inte ens visa vad han ritar, tuschpennorna ska aktas och katten välter vasen. Teckningen är bara dum. Johanna Thydell har skrivit en berättelse som de allra flesta kan identifiera sig med, prestationsångesten över att skapa och att man ofta känner sig otillräcklig finns hos de som är 5 och de som är 50. Särskilt om man är 50 och hela sitt liv varit otroligt dålig på att teckna. 

Min läsning av barn och ungdomsböcker landar numer nästan alltid i huruvida de kan plockas in i min undervisning, antingen läsas med grupper eller inspirera lärare på olika sätt att arbeta språkutvecklande med hjälp av litteratur. Dumma teckning är en sådan bok där både text och bild kommer att lämpa sig mycket bra att utgå från i till exempel ett tema om känslor. 

Nästa bok i mitt kuvert däremot kommer jag inte att kunna använda i min undervisning, både text och bild är alldeles för otäcka för de elever som jag träffar. Den förskräckliga historien om Lilla Hon är en supercharmig berättelse om den ensamma flickan som helst av allt vill vara med de andra klasskamraterna i kuddrummet. Kompisarna vill inte leka med henne, de vill bara berätta om alla de hemska spöken som finns i skolan. I bambaköket, biblioteket, slöjdsalen och på vinden - överallt i skolan bor de. Eftersom Lilla Hon är så lättskrämd och ensam så är det så tacksamt att skrämma upp henne, snart kommer de på att de ska lura upp henne på vinden dit alla elever är förbjudna att gå. 

Utan att avslöja hela storyn så slutar det ändå ganska lyckligt hela det här förskräckliga scenariot och läskigheterna blandas med humor och massor av revansch för de utsatta. Fantastiska bilder med köttyxor, bensågar och rangliga spöken och jag kan tänka mig att det är en gruvligt fin högläsningsbok som kommer att underhålla massor av familjer i höstmörkret. Men för mina elever som upplevt otäckheter i det verkliga livet som inga barn ska behöva vara med om och ännu inte nått den språkliga nivån att de förstår under och överdrifter, ironi och det roliga i att bryta förväntade mönster så passar den här boken sämre. Tyvärr. 

I augustpodden kan man lyssna till många av de nominerade författarna och illustratörerna. Jag har bäddat in samtalet med Lena Ollmark, Per Gustavsson och Johanna Thydell. Varsågoda:

lördag 11 november 2017

de mörka vattnen stiger (Margaret Drabble)

Jag har aldrig läst Margaret Drabble tidigare och blev genast imponerad av hur skickligt hon rivstartar berättelsen. Man är på en engelsk motorväg i sällskap med huvudpersonen i De mörka vattnen stiger, Fran, någon sorts konsult i åldringsvård. Kanske flyr hon sin egen ålderdom genom hårt arbete och mycket resande och bilkörande. Kanske flyr hon den också genom att ha flyttat till ett anonymt höghus i någon mindre pittoresk del av London. Hon skiljer sig därigenom från resten av det persongalleri som Drabble omgående presenterar oss. Den gemensamma nämnaren är att i alla fall de äldre i berättelsen på olika sätt har förberett sig för åldrande och död.

Här finns de svårt sjuka som dragit sig tillbaka till sina lägenheter, den pigga och friska som i god tid flyttat till ett bekvämt boende för äldre, paret som flyttat till Lanzarote. Alla ges tid, Drabble vänder och vrider på det ofrånkomliga på ett kliniskt, empatiskt och nyfiket sätt (är den kombinationen rimlig?). Vi får lära känna Frans barn, vi får inblickar i liv som vid hög ålder oundvikligen varit komplicerade men där gamla oförrätter nu i allmänhet verkar ha bleknat. Som en kontrast finns en historia om en ung kvinna som dött helt oväntat. Det är strålande intelligent och ännu mer strålande berättat. Det är klarsynt men hoppingivande. Och det är skamligt att jag inte läst Drabble tidigare.

/Gästbloggare M

fredag 10 november 2017

en droppe midnatt - höstens överraskning

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité är en sån där bok som jag aldrig trodde jag skulle läsa. Jag är inte särskilt intresserad av biografier, jag gillar inte hip hop särdeles och har ett visst motstånd i allmänhet mot kändisar som blir författare. Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig och lusten att läsa kom förstås under Stockholm Literature.

Samtalet mellan Jason och Petina Gappah var den av alla programpunkter som överraskade mig mest. De samtalade verkligen med varandra och verkade genuint intresserade av varandras verk och liv. Många beröringspunkter fanns emellan dem och ett var mellanförskapet, det där att inte höra hemma riktigt någonstans.

Jasons självbiografiska bok kallar han för en familjebiografi, hans far var genom hela processen mycket motvillig till att den skulle blir skriven och trots att det är den mörkhyade faders historia han huvudsakligen skriver så var det mammans minne som han ofta konsulterat. Han blandar minnen från sin egen uppväxt som en av två mörkhyade barn i skolan i Lund, pappans uppväxt i Harlem och som livet blev i Lund, farfaderns liv som började som bomullsplockare i South Carolina och slutade som servitör i New York. Riktigt intressant blir det när Diakité genom sina släktingar också belyser slaveriet, medborgarrättsrörelsen och hur hans släktingar lever idag i dagens USA. Jag minns hur han för drygt ett år sedan skrev i DN om sin farbror från Baltimore som röstade på Trump och nu fick man veta mer om hur det hängde ihop. De resor till USA som beskrivs i boken ger boken en nerv som troligen inte hade funnits där annars och jag tycker att Diakité diskuterar hudfärg, ras, utbildningens makt, privilegier  som man upptäcker först när man konfronteras med andras livsöden och ödmjukt upplever sin familjs bakgrund på ett vis som verkligen tilltalar. Inget mästrande, inget tycka synd om. Bara gott berättande. Precis som på Stockholm Literature så förstår man när man läser att det här är en man som är noga med orden, som det klassiska Alla vill till himmelen men få vill ju dö. Min text får avslutas med just den låten.





onsdag 8 november 2017

höstdåd - nominerad till årets bästa kriminalroman

Deckarakademin har nominerat Anders de la Mottes Höstdåd som en av årets bästa kriminalromaner och eftersom jag ännu inte läst något av honom så blev det den gångna helgens ljudbok. Skåne noir lovar säljtexten och kanske hade jag förväntat mig en lite skitnare bok än den ganska vanliga svenska deckaren som möter mig.

Polisen Anna flyttar med sin dotter Agnes till en by i Skåne och snart förstår de att huset de fått hyra är en känd konstnärs fd ateljé. Änkan har låtit den stå tom ända sedan maken blev blind och tvingades sluta måla, det hände kort efter det att hans son hittades död i ortens stenbrott. Nu har snart 30 år gått och dödsfallet har aldrig blivit uppklarat. De fem ungdomarna som firade sommarlovets sista campingtur där uppe vid kalkbrottet är kanske de enda som vet vad som egentligen hände? Vill de och bygden att sanningen skall komma fram? Samtidigt hittas en man död hägnades i ett träd, har de båda "olyckorna" något med varandra att göra?

Ganska snart förstår man att Anna flyttat från Stockholm för att lämna något bakom sig och som en röst från det förflutna så hörs Annas exman levererandes goda råd. Annas relation till dottern Agnes är inte enkel och den blir inte enklare av att de flyttar till "mittiingenstans", i allafall inte till en början. Den lilla ortens psykologi är intressant att följa och många kan säkert känna igen sig i de olika typerna som bor i byn. Jag fångades inte riktigt av den här boken, trots att den blivit mycket hyllad så var det något som inte klickade för mig. Kanske var det så enkelt att jag inte är så förtjust i uppläsaren, när det blir för staccato så tröttnar jag snart på att lyssna. Jag upplevde boken för lång och emellanåt ganska förutsägbar, synd för egentligen borde det vara en deckare precis perfekt för mig.

Om man ska läsa svensk noir så kan jag klart rekommendera hela serien om Leo Junker av Christoffer Carlsson - hans avslutande del Den tunna blå linjen är också nominerad till priset och den föll mig helt klart mer i smaken.

tisdag 7 november 2017

How to Be a Man - Glenn O'Brien

Kulturkollos tema för veckan är En riktig man - med anledning av det så kommer här en repris från 


lördag 27 april 2013

How To Be A Man (Glenn O´Brien)

How to be a man stod, i oemotståndligt snygg femtiotalsretro med låtsashandsprättade sidor och allt, och fullkomligt skrek på att bli köpt av den i sin manlighet så ohjälpligt vilsne gästbloggaren. Skrikandet skedde i Göteborgs Konstmuseums shop av alla ställen vilket borgade för god smak att efterapa trots att Glenn O´Brien var för mig okänd (han visade sig bland annat att ha en bakgrund i Andy Warhols The Factory). Varför, frågar sig nu bloggläsaren, anser sig en fyrtiosjuåring behöva hjälp med att vara man, och kanske viktigare: är det inte försent? För att besvara frågan måste man backa ett steg från Gästbloggarens persona och med kritisk blick panorera hela hans generation och kanske till och med den före hans, nämligen O´Briens. Uppvuxna med det nymodiga fenomenet ungdomskultur blir vi till skillnad från tidigare generationer aldrig riktigt män utan förblir pojkar. O´Brien driver av och till hårt tesen att det var bättre förr och den är ju inte svår att ansluta sig till, eller hur? Mer specifikt var det bättre när ungdomarna ville ta steget att bli vuxna, manifesterat genom sitt sätt att klä sig (hatt och långbyxor) snarare än när de förment vuxna nu klamrar sig fast vid pojkaktighet för att ungdom värderas omotiverat högt. Ja, O´Brien har åldersnoja och det lyser igenom, men vem har inte det.

Inledningen är raljant, boken är ju samtida med Caitlin Morans How To Be A Woman och utan att veta vem som eventuellt härmat vem finns det likheter. Moran är bättre och roligare dock. O´Brien gömmer en något otidsenlig mansschauvinism bakom manliga biologiska ofrånkomligheter, vilket förutom att sänka tilltron till att just han skall ge Gästbloggaren nödvändiga insikter också blir tjatigt. Ju mer jag tänker på det finns det som sagt likheter mellan de bägge böckerna - Moran var också ganska tjatig. Dessutom drev hon lite udda och väldigt specifika idéer, något som O´Brien också gör. I de nästkommande kapitlen handlar dessa idéer om handfasta tips om hur man bör klä sig. För att summera skall man klä sig som Don Draper. Senare i boken får man reda på hur man skall bete sig socialt, men här blir det trivialt. Att man inte skall prata högt om sitt privatliv i mobil på offentliga platser känns lite nittiotalskrönika i valfri svensk tabloid och om och när man skall lämna dricks och så vidare... ja, han når väl inte riktigt fram till att definiera essänsen av manlighet som man hoppades på där i museishopen.

Om man skalar bort de konkreta tipsen (klä dig som Don Draper och prata inte i mobilen på restaurant) så är resten av kåserikaraktär - jag skulle gissa på att det faktiskt är kåserier som är ihopklippta till en bok för det är mycket upprepningar av författarens hang-ups. Kokar man ned det så finns det en politisk teori som går ut på att överheten utnyttjar resten av mänskligheten genom att låtsas vara som dem. Mer konkret gör politiker och företagsledare det genom att klä sig i säckiga illasittande kostymer eller ännu mer försåtligt genom att glida runt i jeans under det förkastliga påfundet Casual Fridays. Det något naiva lösningsförslaget är att alla individualister och dandys därute börjar klä sig som hippies, punkare och whatever och därmed öppnar ögonen på de förledda massorna som ser att kejsaren är om inte naken så i alla fall klädd i en kostym med alldeles för långa ärmar och till råga på allt bär loafers. Var alla vi nyblivna Don Draper look-alikes befinner oss i den här revolutionen framgår inte. Troligen är vi hemma och kontrollmäter slipsbredd.

/Gästbloggare M

en riktig man - finns det?


Kulturkollos tema den här veckan heter En riktig man och jag funderade på vilka olika typer av män som jag mött i litteraturen. 

Först ut får Kim Leines man i Kalak bli, Kalak betyder just "En riktig man" på grönländska och det blir uppenbart för läsaren att den där mannen jagar isbjörn och utsätter sig för allehanda faror för att bevisa sin manlighet men är en liten pojke inuti som hela tiden söker bekräftelse.

En trygg och älskansvärd man möter man i den isländska deckarserien om Erlundur Sveinsson, en polis som är både mänsklig och klok. Han bär ständigt med sig minnet av brodern som försvann på fjället och det gör honom både stark och skör. 

En gestaltning av en man som överraskade mig var årstidskvartetten av Karl-Ove Knausgård. Delen som heter Våren är nog min favorit men alla fyra böckerna målar upp en ärligt naken bild av mannen, han som gör så gott han kan och ändå inte räcker till. 

Chavve och Pontus är killarna som håller på att bli män. De letar båda efter den stora kärleken och Christoffer Holsts Mitt hjärta går på är bara så himla fin. Det är snart två år sedan jag läste och jag minns ännu känslan. Så bra!

Berättaren i Den svavelgula himlen är en man som man inte riktigt förstår sig på, den där konstnärlige klassresenären som inte riktigt hör hemma någonstans. Betraktaren som förundrat och förälskat ser på hur andra lever sitt liv och har lite dålig koll på sitt eget. Kjell Westö. Say no more. 

Det här blev en nordisk femma. Gott så! 

måndag 6 november 2017

den upprätta revolutionen - Ngugi Wa Thiong'o

Förra årets Stockholm Literature innehöll flera samtal om språkets makt och vem som har rätt att berätta vilken historia. En av huvudtalarna då var den kenyanske författaren Ngugi Wa Thiong'o som presenterade det översättningsprojekt som Jalada Africa Trust driver. Hans fabel Den upprätta revolutionen skrevs först på hans modersmål gikuyu och har sedan översatts till fler än 54 olika afrikanska språk. Med hjälp av författaren själv översattes den till engelska och våren 2016 också till svenska.

Nu har jag då läst. Inte särskilt märkvärdig berättelse, sensmoralen är att om människorna samarbetar och bidrar med/gör det som de är mest lämpade för så är de överlägsna alla andra varelser. Precis som i alla Thiong'os texter ett tydlig politiskt budskap och fabelformen gör att man förstår att här skall jag lära mig något. Själva storyn runt om med arbetet för att få texten översatt är så mycket mer spännande och jag passar på att länka in Thing'os invigningstal från Stockholm förra året. Vill man uppleva honom live så besöker han Internationell författarscen i Stockholm just idag.


aktiv läskraft - att undervisa i lässtrategier för förståelse Fk - åk 3

Barbro Westlunds nya serie där hon belyser läsförståelseundervisning har nu kommit också för de yngre åldrarna. Aktiv läskraft är en sammanställning och ett resonemang kring vilka olika teorier och metoder som kan hjälpa till att forma aktiva, självständiga läsare som tar vara på kraften i sitt eget tänkande. Kraft betyder också makt och med boken försöker Westlund att beskriva modeller för hur både lärare och elever kan få makt över sin undervisning och sitt lärande.

Westlund resonerar över begreppet litteracitet och visar på att läs-, skriv- och språkutveckling hänger tätt samman och inte är reducerat till något som eleverna gör på svensklektionerna. Hon menar också att det inte finns några snabba lösningar eller enkla recept som utvecklar elevernas läsförståelse utan det handlar om en komplex process där man som lärare måste vara professionell och kreativ för att lyckas skapa lärmiljöer som utmanar och stöttar.

Westlunds sammanställning om vilka modeller och faktorer som man kan beakta när det kommer till undervisningen är mycket tilltalande och jag tänker att det här är den sortens bok som man kan använda direkt i en läsecirkel i kollegiet. Precis som i delen som vänder sig till mellanstadiet (jag skriver om den här) så är det här en blandning av praktiska övningar och teoretiska perspektiv som gör att man som läsare hela tiden utmanas eller bekräftas i sin undervisning. Och hon påminner oss om att läsning är en komplex sysselsättning som behöver både tid och träning, samtal och skrivande för att utvecklas. Hennes "handmodell" där de grundläggande läsfärdigheterna måste samordnas med kognitiva tankeprocesser för att uppnå läsförståelse är så tydlig och en så himla bra bild av just hur komplext det är. Samverkar höger och vänsterhanden i den undervisning som du håller i?




söndag 5 november 2017

erindring om kaerligheden - vinnare av Nordiska rådets pris


Den här vackra romanen har legat på mitt bord i över ett år. Jag hörde Kirsten Thorup tala om den tillsammans med Linn Ullman på Louisiana Lit förra året och så köpte jag den på danska. Visst var ambitionen hög men läsandet har gått väldigt trögt. Så trögt att jag närmast har gett upp. Kanske kommer det en översättning av den nu när den vunnit Nordiska Rådets Litteraturpris. Grattis till Kirsten Thorup, jag firar genom att lyssna till henne när hon läser ur Erindring om Kaerligheden. 




lördag 4 november 2017

lakritskolasås - dagens godsak


Väldigt god sås till glass är lakritskola. Mitt egna hopkok svänger man till på mindre än 10 minuter och häller man den varm i en ren glasburk med lock så håller den åtminstone två veckor i kylen.

Smält 25 g smör och blanda i 1 dl grädde (funkar med laktosfri), 1/2 dl strösocker och 1 msk ljus sirap. Tillsätt lakritspulver ca 1 msk. Jag använder lakritsgranulat från Haupt som behöver vispas ordentligt för att lösa sig men som smakar riktigt gott. Vispa såsen tills den kokat upp och sjud i ca 7 minuter. Häll den varma såsen i en ren glasburk eller direkt på glass :-) 

bokcirkla med Kulturkollo läser!

Snart är det dags för Mordet på orientexpressen att gå upp på biografierna. 

Som en förberedelse så läser Kulturkollo läser Agatha Christie. 

Samtalet börjar den 24 november inne på bokcirkelns facebooksida. 

Väl Mött! 

tobakshandlaren - Robert Seethaler (gästbloggare M)

Redaktörn tyckte att den här boken förtjänade en andra bloggpost så här är Gästbloggare Ms syn på Tobakshandlaren av Robert Seethaler.

I ett Österrike året innan Anschluss blir den unge Franz plötsligt tvungen att lämna sin uppväxt och landsbygd för Wien. Moderns älskare och ekonomiska garant dör i en olycka och Franz privilegierade uppväxt (att istället för att jobba i en saltgruva få "gå ut och promenera i skogen, låta solen skina på sin mage på en brygga eller vid dåligt väder ligga kvar i sängen och hänge sig åt sina tankar och drömmar") får ett abrupt slut. Lyckosamt nog har en av moderns tidigare kontakter en tobaksaffär i Wien och dit skickas nu den naive och bortskämde.

Jobbet i tobaksaffären visar sig vara av samma karaktär som dagdrivandet i hembygden, men ger Franz möjlighet att träffa stamkunden Sigmund Freud. Freud är gammal, kanske lite bitter och vad det verkar trött på sin livsgärning. Motvilligt (mutad med gratiscigarrer) tar han dock sig an Franz och denne får till att börja med rådet att skaffa sig en kvinna. Denna kvinna blir den böhmiska flickan Anezka, vars pragmatiska inställning till kärlek får stå i kontrast till Franz nyväckta naiva. I en serie av möten med Anezka blir Franz av med sin både fysiska och känslomässiga oskuld.

Genom en mer vuxen och urban Franz ögon får vi sedan bevittna nazisternas maktövertagande när Hitler håller sitt tal om Österrikes uppgång i Stortyskland och österrikarnas omedelbara reaktion på detta. Freud som högprofilerad judisk kund blir genast ett problem för tobakshandeln och Franz ser sin arbetsgivare tas i förvar och Freud gå i landsflykt. Han manifesterar nu transformationen till man, men också sin ungdoms idealitet, genom en protest mot landets nya herrar. Vid krigsslutet möter läsaren återigen överlevaren Anezka som visar antydan till sentimentalitet i en fin slutscen.

En jättefin liten roman, ett tag var jag orolig över Freuds cameoroll om det nu finns sådana inom litteratur, men den fungerade alldeles utmärkt som kondensat av förkrigs-Wien, intellektualism, livsvisdom etc (sparade nog hundra sidor text). Jag vet inget om författaren men det har säkert Anna skrivit om i sin text. Om ni vill kan ni också läsa min relaterade text om Oppermanns.

/Gästbloggare M


torsdag 2 november 2017

stanna hos mig - en nigeriansk roman som nu kommit på svenska!




repris från fredag 14 april 2017

stay with me - nigeriansk debut som lovar mer!

Stay with me av Ayòbámi Adébáyò är en roman som jag valde att läsa i påsken. Mest för att den var så väldigt gul och det skulle liksom passa bra men också för att den nominerats för det fina litterära priset Baileys Women's Prize for Fiction. I listan över nominerade kan man var säkert på att hitta fin läsning. Så också denna gång.

Jag förflyttas till Nigeria, berättelsen börjar och slutar i nutid men det mesta av handlingen är förlagd under 80-talet då Nigera skakades av flera statskupper. Det oroliga läget i landet ligger som en fond till historien om Yejide och Akin, det unga paret som trots att de varit gifta flera år inte blivit gravida. De har framgångsrika karriärer och fina utbildningar, bor i en vacker lägenhet men det räcker inte. En kvinnas uppgift är att föda barn och en mans uppgift är att försörja familjen. Släktingar och vänner föreslår diverse olika medikamenter och till slut är Yejide så desperat att hon låter sig tas med till en helig man som skall genomföra mirakel. Inget annat händer än att hon blir skengravid och det krävs helt andra sätt för att hon så småningom skall föda tre barn. Barnen lider dock av en sällsynt genetisk sjukdom och när det uppdagas kan sanningen om familjen inte längre döljas.

Det här är på många vis en kärleksroman, den handlar om hur det unga parets kärlek trots alla motgångar, den oreserverade kärleken till det första barnet och också om kärleken mellan Yejide och hennes far. Hon blir tidigt moderslös och hon växer upp tillsammans med faderns yngre fruar, alltid utanför, alltid vid sidan av. Därför blir tanken på att bilda en egen familj så viktig för henne, så viktig att den överskuggar allt. Det är också en roman där kärleken till berättandet lyser igenom. Ordspråk, gåtor och sedelärande sagor är det arv som de vill ge vidare till sina barn men det kräver mod att våga tro på att barnen skall överleva. Den lilla flickan som föds som nummer tre får namnet Rotimi som betyder stanna kvar och det är därifrån romanen fått sin titel.

Utan att avslöja allt för mycket om handlingen så tänker jag att det här är en väldigt spännande roman att läsa och reflektera över könsroller och vilka förväntningar som finns på män respektive kvinnor. Vi lever inte i Nigeria och det är inte längre 80-tal men visst kan många reflektioner kring förväntningar på familjeliv och vad som krävs för att vara lyckad appliceras också nu och här.

Adébáyò är en ung författare från Lagos och Stay with me är hennes debutroman. Hon har tidigare fått noveller publicerade och det där mellantinget mellan en tight novellsamling och en fullödig roman som jag känner igen hos NoViolet Bulawayos Vi behöver nya namneller En dag skall jag skriva om den här platsen  av Binyawanga Wainaina finns också i Stay with me. Jag tycker att den som roman betraktat är lite spretig men jag ser att nästan varje kapitel skulle kunna lyftas ut och läsas som en enskild novell, det är både en styrka och en svaghet. Jag väljer att se det som en styrka den här gången men jag skulle gärna läsa mycket mer av Adébáyò och gärna då en roman med ett tydligt flöde där texten går från A till B utan att man hela tiden får börja om i läsandet vid varje nytt kapitel.

onsdag 1 november 2017

en trogen kvinna - Jane Gardam



I en trogen kvinna så får vi återigen möta advokaten Edward Feathers också kallad FILTH och hans fru Betty. I den första delen av trilogin får vi lära känna Edward i En engelsk gentleman och hans uppväxt på internatskolor och karriären som advokat i Hongkong. Den romanen börjar med att han blivit änkling och slutar med att han återvänder till Hongkong och dör. I del två får vi höra precis samma story men med fokus på hustrun Betty. Hon växer upp i Hongkong och blir tidigt föräldralös, Edward är i behov av en fru och hon är ganska vilsen. De möts och snart så bestäms ett giftermål.

Äktenskapet är en överenskommelse och passion kommer inte på fråga. Det förblir barnlöst och tomrummet blir svårt att fylla, Betty har egentligen tankarna på mannen som hon mötte vid ett enda tillfälle. Den föreningen glömmer hon inte och relationen med mannen består på sätt och vis livet ut. En trogen kvinna är Betty på sätt och vis, hon är trogen sin make och deras öde tillsammans men trogen sina drömmar är hon inte. Trädgården som hon bygger upp blir del av hennes självständighetsrevolt mot det känslokalla äktenskapet. Hur många tulpanlökar hon än planterar så finns inte passionen där. Hon hör till generationen som står ut, som accepterar.

Jane Gardam är en mycket brittisk författarinna som på ålderns höst har fått uppmärksamhet för sina romaner om imperiets barn. Det är lågmält och underdrifter och allt det där som inte sägs berättar större del av historien vilket gör att man liksom bara följer med, inga dramatiska vändningar men lågintensivt och mycket välskrivet.

Jag rekommenderar! 

tisdag 31 oktober 2017

Sthlm Lit: en alldeles särskild kärlek

På tåget till och från Stockholm så läste jag den fascinerade romanen En alldeles särskild kärlek och det var sedan förunderligt att höra Johanna Adorján berätta om den i samtal med Kjell Westö på Stockholm Literaure. Samtalet handlade en hel del om hur man ska kunna skildra historiska händelser och särskilt då familjehistoria på ett sätt som är både respektfullt och ärligt. I sin roman om sina farföräldrar går Johanna Adorján släktingarna tätt in på livet och berättar om det där som man kanske inte annars pratar om. Farmoderns standardsvar på frågor om sitt och farfaderns liv i koncentrationsläger var "Let's talk about something nice" och nu så berättar sondottern om just det och dessutom om farföräldrarnas gemensamma självmord som skedde när Johanna var i tjugoårsåldern. Som ungerska judar från övre medelklass så var de mycket intresserade av klassisk musik och det finns ett soundtrack till boken som avslutas med Wagner. Ouvertyren, där det gifta paret väljer att ta sitt liv, ackompanjeras av dramatisk opera. Johannas roman är fiktion som på vissa sätt ligger mycket nära de verkliga händelserna och det gjorde den mycket gripande. Att få följa det gamla parets förberedelser inför självmordet, hur de lämnar bort sin hund, städar ur sitt kylskåp och klär sig för döden. De tilltalar varandra med ni och trots att det finns en stor kärlek mellan dem så finnas där också en distans. Jag kan varmt rekommendera den här gripande romanen som i sina detaljer skapar en nyanserad bild av En alldeles särskild kärlek.