söndag 31 augusti 2014

louisiana literature: Joyce Carol Oates igen

Väldigt god mat bjöd festivalen på.
Smörrebröd med rostbiff och ärtskott och bakelse som var otäckt god.
Nöt och mandelmaräng med passionsfruktsmousse på toppen. Mums.
Lördagens Joyce Carol Oates möter Lena Andersson orkade vi inte köa för. Världsliga behov som mat och toalett fick gå före. Som tur är så sänds alla samtalen från stora salen direkt på en skärm i parken. Vi (dottern och jag som by the way blev kallade två väninnor) bänkade oss och fick en nästan surrealistisk upplevelse. Det var två helt olika författarpersonligheter som möttes där, det blev roande övertydligt. På några ställen tyckte jag närmast synd om Lena Andersson för hennes långsamma sätt att uttrycka sig, taffliga engelska och svårighet att improvisera i flödet från JCO blev sådant att hon förminskades i samtalet. Hennes poänger var genomtänkta och relevanta men det blev nästan lite lustigt när de inte framfördes i det sammanhang som passade. Så mycket till samtal blev det nu inte och nyckeln till det kanske de två författarna själva gav. Lena Andersson berättade att hennes skrivande kommer från pennan, när hon sätter pennan till pappret så kommer orden. JCO i sin tur berättade om hur hon i långa meditativa promenader eller joggingturer bygger upp, fantiserar ihop scener där dialoger och allt är med. Sedan flödar berättelsen som hon satt samman ur henne i skrivpass som kan vara upp till 10 timmar långa. 
Bilden har jag lånat av Helena på Ugglan och boken.
Hon lyckades ta sig in och har skrivit om dagen på sin blogg.
JCO berättar också om hur noggrant hon gör research för sina böcker. Hon tillbringar mycket tid i arkiv, bibliotek och ibland också på konserter eller bio. När hon skulle skriva Blonde så såg hon t ex alla Marilyn Monroes filmer som förberedelse. Båda författarna var överens om att redigerandet av texten, var viktig men när Lena Andersson pratade om det tekniska att ändra på ord, flytta på meningar osv så talade JCO om hur hon hela tiden redigerar för att få en viss ton i sin berättelse. Det är rösten som den talar med som hon söker. Hon väljer ett nytt sätt att berätta varje gång, för varje bok så vill hon utforska ett nytt sätt att skriva. 

Ibland är det förtätade historier, andra gånger mer som skelett som läsaren måste klä själv, ibland är det mångordigt och andra gånger mer som en lång dikt. Många av hennes böcker handlar om flickor i puberteten och det är medvetet. Där finns en tid i livet där man kan utmana vuxenvälden, känslorna är nära och identiteten under uppbyggnad. En tid för komplexa skeenden. Inte förvånande är det att hon berättar att en av de böcker som hon läst som barn och som inspirerat henne som författare är Alice i Underlandet. Den fantastiska berättelsen med den unga flickan nedfallen i en absurd vuxenvärld. Den unga flickan som med sin avslöjande blick ser rakt igenom livet i Underjorden. Så tror jag att JCO också vill att vi ska se på henne som författare. Hon vill oskyldigt och storögt betrakta sedan ifrågasätta och provocera. Skarpt och kvicktänkt. Jag är glad över att jag reste till Danmark för att få uppleva en av de mest välformulerade kvinnor som jag någonsin mött. 

Solen lös på trappan till Parkscenen. 

1 kommentar:

  1. Roligt att läsa om hur JCO ser på sitt skrivande. Jag håller med om att hon är välformulerad och tycker mycket om hennes böcker. Tycker om er också, välformulerade och söta "väninnor".

    SvaraRadera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!