fredag 31 januari 2014

med drömmen om ett poesidepartement

önskar jag alla bloggisar härlig läshelg!

svara om du hör mig

Det är höst i den tredje delen av Ninni Schulmans desckarserie om Magdalena Hansson. Hon är nu mammaledig och oron över att den lilla lokalredaktionen i Hagfors ska stängas hänger över henne. Livet som hemmamamma passar Magdalena dåligt och när en älgjägare blir skjuten på sitt pass så anlitas hon för att skriva om olyckan, som kanske inte var en olycka? Hör det här dödsfallet samman med en tjuvskjuten varg? Är det en slump att det är bygdens storfräsare till entreprenör som dött?

Precis som i de tidigare böckerna så är kriminalhistorien i Svara om du hör mig  mindre viktig. Det är relationerna i det lilla samhället som griper tag och berör. Grannarna till Magdalena har blivit till åren och måste snart lämna sitt hem, i jaktlaget byggs en särskild kamratskap upp som kräver lojalitet och tristessen i ett äktenskap som mest är ett praktiskt arrangemang beskrivs med en lyhörd ton. Jag har skrivit förut och jag upprepar, jag gillar Schulmans lättlästa berättelser som tar glesbygdens frågor om t ex rovdjursbeståndets vara eller inte vara, centraliseringen av samhällsfunktioner och hot om arbetslöshet på allvar. Paketerat i ett vardaglig och äkta sammanhang. Gillar't.

favoritförlag?

Då var det fredag igen och med den Annikas bokbloggsjerka. I dag skriver hon: Vilket förlag tycker du släpper flest bra böcker per år?

Alltså, jag får börja med att invända mot frågan - flest bra böcker? Spelar antal roll? Här kommer tips på förlag som ger ut bra böcker - rätt och slätt:

Jag läser från väldigt många förlag, både stora och små och jag har några som jag läser nästan hela den skönlitterära utgivningen från. Mina favoriter är Weyler förlag, Brombergs och Sekwa. När jag plockar upp en bok från någon av dem så passar den väldigt ofta min smak.  Sedan läser jag en hel del från Tranan och Leopard också, de har världslitteraturfokus som passar mig.

torsdag 30 januari 2014

uppiggning pågår!


visst är Umeå ett lockande resmål i mars?

Vill åka till Umeå i mars. Vill, vill, vill!

mirakelverkstaden - en pastellfärgad macaron


Mirakelverkstaden är en fransk roman som förtjänar lite rosafärgad snirklig text och gärna lite fluff runtomkring också. Det här med feelgood kan lätt bli luftiga macaroner utan varken riktig hetta eller substans. Visst kan man ha pastellfärgade maränger som bas men då gäller det att välja fyllningen noga, där måste finnas något som ger substans, kittlar lite, som överraskar och som ger en god eftersmak. 

För mig så är Valérie Tong Cuongs roman med det vackra omslaget mest maräng. Tyvärr. Jag hade så gärna velat hitta lite mer tuggmotstånd. Ingredienserna finns ju där; tre olika människoöden som möts på "verkstaden" där de sakta men säkert sträcker på ryggen och skapar sig nya starka roller. Den unga vackra sekreteraren, den medelålders lärarinnan och den hemlöse ex-militären blir alla utvalda av Jean för att få en andra chans. 

Det var ett urmakeri här förr, sa han och log. Att få rätsida på saker och ting, laga det mänskliga maskineriet, vi kan väl säga att det är lite av vår specialitet?

Underliggande frågan som ligger och tickar i den här boken är: Vad väljer du att göra med din tid här på jorden? Tänker du följa ditt hjärta eller låta någon annan, något annat bestämma? Det är mycket franskt, lättläst och sådär på gränsen till för lättsmält för mig. Helt OK en regnig dag men man får vara medveten om vad man tar i sin hand. Sekwa har det senaste året gett ut ett antal pastellfärgade pastiller som passar i samma påse: Nathalie, Minnen och Allt jag önskar mig blandat med böcker som verkligen berört mig som Sorgsna själar och Mãn. Jag är nog faktiskt mer förtjust i den lite mer matiga delen av deras utgivning. Mer brioche än bakelse för mig alltså. Inte förutan är mirakelverkstaden en söt fransk maräng som jag kan rekommendera till många för en stunds underhållning. 


onsdag 29 januari 2014

pojken som slutade gråta

Pojken som slutade gråta är del två i serien om journalisten Magdalena Hansson. Hon arbetar på den lilla lokalredaktionen i Hagfors och hon finner sig allt mer tillrätta i sin barndomsbygd. Hon lär känna gamla vänner på nytt och får många nya, dessutom återser hon sin ungdomskärlek Petter. En het augustidag börjar det brinna i ett bostadshus och snart inser alla att det är en pyroman som härjar i det lilla samhället, den adrenalinstinna jakten på nyheter hittar ända till Hagfors.

Just beskrivningarna av det sociala spelet i ett litet samhälle i glesbygd tycker jag är Ninni Schulmans styrka i den här deckarserien. Kriminalgåtorna är relativt snällt beskrivna och är bara en liten del av berättelsebygget. Relationerna, reaktionerna på händelserna och mentaliteten  i en mindre ort tycker jag är mycket fint beskrivna, det vimlar faktiskt inte av böcker där "vanligt" folk skildras rakt upp och ned. Inget ironiskt stockholmsraster, inget fördummande bonnläppsraster utan bara en realistisk bild av vardagsliv utanför storstan, det hedrar Schulman.

Jag har lyssnat på hela serien under veckan jag legat sjuk och det är lättlyssnat och kräver inte allt för mycket koncentration utan att för den saken skull bli varken stereotypt eller banalt. Det är en svår konst som jag tycker Schulman bemästrar. Jag gillar!

tisdag 28 januari 2014

Lygia Fagundes Telles - ett brasilianskt författarporträtt


Jag har hittat min fakta på www.världslitteratur.se och på wikipedia.


Lygia Fagundes Telles 
* 19 april 1923 i São Paulo, Brasilien

Lygia Fagundes Telles debuterade redan som 21-åring, med novellsamlingen Praia viva (1944). Hon studerade då till jurist i hemstaden São Paulo - ett yrke som hon fortsatt med parallellt med sina framgångar som författare. Själv räknar hon sitt författarskap först från Ciranda de Pedra (1954), eftersom hon betraktar sina första verk som "omogna". Romanen handlar om en grupp ungdomar och deras inbördes relationer.
Lygia Fagundes Telles är en av Brasiliens mest kända författare och sitter i den brasilianska litterära akademin där det annars är rätt ont om kvinnor. Hon har skrivit en lång rad novellsamlingar och romaner.
Hon skildrar gärna den brasilianska medelklassen, men har också i flera böcker tagit upp bl a kvinnoförtrycket och våldet i det brasilianska samhället.
Eva Stenvång

Litterära priser

  • Prêmio Camões 2005

Background
[edit]
Telles' first book of short stories, Praia Viva (Living Beach), was published in 1944. In 1949 got the Afonso Arinos award for her short stories book O Cacto Vermelho (Red Cactus). Among her most successful books are Ciranda de Pedra (The Marble Dance) (1954), Verão no Aquário (1963), Antes do Baile Verde (1970), Seminário dos Ratos (1977) and As Horas Nuas, (1989). The book Antes do Baile Verde won the Best Foreign Women Writers Grand Prix in Cannes (France) in 1969.
Her most famous novel is As Meninas (The Girl in the Photograph), which tells the story of three young women in the early 1970s, a hard time in the political history of Brazil due to the repression by the military dictatorship. In 2005 she won the Camões Prize, the greatest literary award in the Portuguese language.
She is one of the three female members of the Brazilian Academy of Letters.

älskaren - snart som bokcirkel!

Snart som bokcirkel hos Lundströms bokradio.
Klart att jag måste hänga på,
pocket á 49 kr inköpt idag.
Klicketi klick!

tematrio - England

Tre bra romaner eller författare från Storbritannien önskar sig Lyran i veckans tematrio och jag kan förstås inte hålla mig från att svara. När jag börjar sortera i minnet efter favoriter så finns där ju förstås ett helt gäng, studierna på 80-talet har lämnat ett livslångt intresse.

Tre tips:

Julian Barnes - Känslan av ett slut
Zadie Smith - Om skönhet
Edmund de Waal - Haren med bärnstensögon 

måndag 27 januari 2014

flickan med snö i håret

Den här iskalla dagens inläggsrunda avslutas med en kort liten text om Ninni Schulmans deckare med journalisten Magdalena i huvudrollen: Flickan med snö i håret. För dem som följer bloggen så är det ingen nyhet att jag varit, och är, sjuk. Feber, hosta och en matthet utan dess like, jag har inte ens orkat läsa. Då är jag dålig vill jag lova. Räddningen heter lättlyssnade ljudböcker med hyfsat okomplicerad handling - i den beskrivningen passar Schulmans relationsburna deckare in. I korthet handlar det om Magdalena som efter en jobbig skilsmässa flyttar hem till barndomsstaden Hagfors. Livet i Värmland liknar inte det i Stockholm och att "komma hem" till det man en gång valde att lämna, byta arbetsplats från en stor redaktion i huvudstaden till lokaltidningens filial är inte helt enkelt. Samtidigt som Magdalena flyttar in i sitt hus tillsammans med adoptivsonen Nils försvinner fler unga flickor i bygden och hennes journalistuppdrag får en flygande start. 

Den här boken utspelar sig under en kall januarimånad och den skildrar ett samhälle som är ömsom kallt och cyniskt, ömsom varmt och medmänskligt. För mig var den perfekt underhållning i snuvan och hostans tid.

grattis!

Den här lille killen fyller idag 11 - tiden går :-)
Grattis!

fiskar ändar riktning i kallt vatten - nu i pocket

Iskallt ute - det är läge för tre kyliga inlägg idag. Börjar med en repris:
En kall januari drabbas Quebec av en isstorm inte lik någon de senaste 100 åren. Pojken vars föräldrar just beslutat sig för att skiljas har bett himlen om hjälp, han önskar att något ska stoppa tiden, vrida allt tillbaks till då när föräldrarna var lyckliga. Svaret från vädrets makter är underkylt regn som lägger sig som en skorpa och tynger ned, snart har elen gått och det är ransonering på gasolen på affären. Ingen värme ställer till det för pojkens granne, den ryske matematikern som i flera års tid studerat sina fyra akvariefiskar för att kunna beräkna deras rörelsemönster, ett experiment som kräver exakt 32 graders värme, vad händer med doktorsavhandlingen om temperaturen sjunker? Vad händer med människorna i hyreshuset när katastrofen drabbar? Det äldre manliga paret, strippan med snygga tuttar och pojkens kompis konstiga pappa, alla dras med i operation överlevnad.

När katastrofen drabbar oss människor kan vi hantera den på olika sätt, det här är en roman om solidaritet och värme som sprider en go känsla omkring sig. Allt berättat med humor och utan att bli alltför smetigt. Förutsägbart som en härlig romantisk komedi, ja. Men inte sentimentalt. Pierre Szalowskis fiskar ändrar riktning i kallt vatten skulle kunna bli just en riktigt mysig film för fiskarna liksom människorna hanterar kyla på samma sätt:

När det är kallt håller dom sig närmare varandra!

söndag 26 januari 2014

faran med en enda berättelse

Besviken sitter jag här på min kammare och suktar efter kvällens snack på Folkets Hus. Åååå, vad jag skulle velat vara där. Feber sätter stopp men såpass är jag att jag kan lyssna på ett gammalt tal. Adichie uppehåller sig ofta vid kön, ras och identitet. Och berättandets kraft.

ikväll är det CNA i Göteborg!

Och jag kan inte gå. Feber och hosta. Är jä**igt sur. Gråtfärdig faktiskt.

cirklar på gång ...

Det här fina mönstret kan man köpa på t-shirtar och annat i bokbutiken.

Idag drar den äntligen igång, FB-cirkeln om brasilianska noveller. Som vi har väntat, många var på gång redan i december och ville köra igång. Hoppas nu att alla fortfarande har geisten kvar, är på tårna och debattvilliga! Det är så kul att det dyker upp FB-prat om böcker både här och där, vill man cirkla ännu mer just idag så kan man hänga på En bokcirkelförallas snack om Egenmäktigt förfarande.  Jag hänger inte på den här gången men min text om boken hittar man här.

Just den boken dissekerar killarna i bokpalts podd. Lyssna på den om ni inte gjort det. Ladda ned!

Pssst. Jag skulle gärna podda. Finns där någon som vill podda med mig? Vad säger bokbubblarna?

lördag 25 januari 2014

kalmars jägarinnor

Det var de som skulle skriva uppväxtskildringar, inte vi. Våra berättelser skulle förbli hemliga.

De i den här berättelsen är de tuffa killarna, de som fick sitt snackande om Pamela Anderson och fotbollslag att verka som något kvalificerat. De är också mobboffren, killarna som som sitter i hörnen.

Tyckte också en massa saker inne i sina kokande skallar, men det skulle inte komma ut förrän flera år senare då de utbildat sig till musikrecensenter eller statsvetare eller någonting och gav igen med sina vassa pennor och högskolepoäng.

Vi är Kalmars jägarinnor, vi som hade ensamrätt på vågskvalp under huden. Som ännu kunde höra sanningen bulta och kränga.

Den som berättar om några år på högstadiet och gymnasiet i Kalmar (med omnejd) är Eva. Hon är den matematiska i gänget och tillsammans med sina fyra tjejkompisar genomlever hon sina tonår. Jägarinnorna är klubben för dem som inte vill vara som de andra, dem som vågar leva livet fullt ut, eller åtminstone vågar pröva på det mesta. Kanske kan många som vuxit upp i en mindre stad på 80 och 90-talen känna igen sig. Jag gör det inte och därför blir de upprepade fylleslagen, hånglandet och snattandet lite för mycket. Jag fattar grejen, jag fattar poängen men det berör mig inte. Föräldrar och skola är nästan helt frånvarande i den här berättelsen och jag förstår att det är ett medvetet val av Tove Folkesson, hon vill beskriva en gemenskap som både är en trygghet och något som nästan förgör flickorna. Hon vill ge tjejerna en röst, hon vill berätta om hur det kunde vara att växa upp och tillsammans bli höga på utanförskap.

Det blir lite för mycket av dråpliga sketcher av det hela och jag har svårt att ta tjejerna på allvar. Troligen är det inte alls meningen, men den effekten har jägarinnornas egna språk, deras ritualer och eviga festande på just mig. Det är Evas målmedvetna arbete i skolan som hon ser som en biljett till ett annat liv och de lugnare avsnitten som hittar fram till mig, Folkesson använder ett vackert bildspråk som tassar rakt in.

Det var ingen särskild kväll, det var en av alla dessa kvällar. Jag låg stilla under huden och väntade på nästa dag. 

Även om jag nu inte gillar allt i den här boken så finns där passager och stycken som jag hundörat, särskilt är det när texten handlar om Evas relation med sin mormor, där kan jag känna igen mig och då blir det enklare att ta till sig. Hon har en plats som är hemma, på Öland hos mormor Ingrid och där kan hon vila. Och drömma om framtiden.

En ny tid skulle komma, en tid då vi sakta men säkert skingrades. Spreds ut som paljetter över en mörkblå klänning. (...) Åh vad jag längtade. Vad jag längtade efter att mitt liv skulle vara mitt en dag.

vinterfåglar inpå knuten 2014

Nu är dags att sätta sig på pass vid fågelbordet och bokföra. I helgen genomförs Vinterfåglar inpå knuten - mer info hittar man här.

fredag 24 januari 2014

pssst - steglitsan finns på e-lib

Hittade Steglitsan som e-bok på bibblan igår! Låna! Läs!
Mina tankar om den finns här.

från våra fönster - novellsamling av Hamdi Özyurt

Ibland stöter man oväntat på en överraskande fin liten bok. Från våra fönster är en tunn novellsamling med korta prosatexter skrivna av Hamdi Özyurt som jag tyckte mycket om. Jag mötte honom en solig dag på torget i Visby och blev intresserad av hans texter, tidigare har jag skrivit om Olycksfåglarna och Tjugo träd och en apelsin. Novellsamlingen är utkikar från fönster både i barndomsstaden Mus och den nya hemstaden Visby. De flesta texterna är minnen från en barndom i en liten stad i Turkiet där det kurdiska språket och de kurdiska traditionerna hålls vid liv långt från centralmakten i Istanbul. Han beskriver den unga pojkens liv i stationshuset där gästerna övernattar, tågen som kommer och går, rälsen som leder både bort och hem.

Några av de starkaste texterna i samlingen handlar om livet i exil. Långt från de doftande kullarna, långt från folkvisorna i kvällningen och grannens kebabstånd på perrongen.

Hur kan en flykting tillägna sig en stad; dess låga moln, dess stenlagda gator, dess stålblå hav, dess ljus ... ?
Vi var båda försiktiga i början. I många dagar undersökte vi varandra utan kärlek och på långt avstånd. 

Novellerna är korta, ibland med en oväntad novelltwist, och det som gör dem så spännande att läsa är det rika bildspråket som bjuder in sagorna i texten, en ung flicka kan beskrivas med orden: skön som en god gärning, oemotståndlig som synden. Det är korta fragment av minnen, vackra miljöbeskrivningar och en titt in i en annan värld. Ett öppet fönster till någon annans värld.

Jag kan tänka mig att flera Özyurts korta texter skulle vara utmärkta att arbeta med i ett novelltema i med äldre elever, där finns tematik som är ständigt aktuella som exempelvis livet i exil och olika typer av barndomar.

bokbloggsjerka

Har du ett konto på Boktipset, Goodreads eller båda? Vilken av dem är bäst och varför? frågar oss Annika och det här är en fråga som jag ska följa svaren på. Jag har ett konto på Goodreads som jag sällan är inne på och jag har ärligt talat inte riktigt fattat poängen. 

Nu ska jag läsa alla andras svar och kanske får jag lust att bli lite mer aktiv.

torsdag 23 januari 2014

trodde mig hittat en spännande japansk författare...



Skapa en egen nedräknare gratis - Countdown.se


En bok om Japan var det i alla fall. Skriven av en amerikansk/kanadensisk författarinna. 

#världsutmaningen2014

Ni glömmer väl inte bort världsutmaninge? Några snabba har redan tipsat på communityn men det finna plats för många fler tips! Det här är en kravlös liten utmaning som handlar om att bredda sitt läsande geografiskt, ett nytt land eller tio - spelar ingen roll!
Läs böcker från så många olika länder som du vill under 2014 och skriv sedan ett liten blänkare på bokmässans community och tipsa oss andra. Era tips taggar ni med världsutmaningen 2014 och landet samt världsdelen som författaren kommer från. Jag själv kommer att publicera ett tips där och en längre text här på min blogg men man gör precis som man vill. Jag kommer att twittra under #världsutmaningen2014 också. 
Välkomna, häng nu med mig och hjälp till att sprida tips om bra böcker från hela världen!
#världsutmaningen2014

under all denna vinter

Under all denna vinter av debutanten Negar Naseh är en oroande, klaustrofobisk och skrämmande text som framkallar syrebrist hos mig.

Den pressar på från alla håll och i mörkaste mörkret, i kallaste vintern, i Västerbottens inland bor Helene i ett genomtänkt, genominrett och genomdesignat hus tillsammans med Adam. Boken börjar med att Helenes mor ska komma på besök för första gången och Helene har förberett allt intill minsta detalj. Lavendelskorporna är bakta, böckerna till nattygsbordet utvalda och inköpta och allt ska vara idyll. Mycket snart förstår jag att relationen mellan modern och Helena är allt annat än sund och under besöket framträder bilden av en ung kvinna som mår mycket dåligt och en mor som har del i den känslan.

Negar Naseh skildrar kontrasterna mellan barndomens skärgårdsö och västerbottens inland samtidigt som hon hudlöst påminner om likheterna, oavsett var Helene är så måste hon kämpa för att skapa sig sin trygga plats i det verkliga livet. I drömmarna, fantasierna och i böckerna däremot finns där bekräftelse att få. Något i Helene som jag kan känna igen mig själv i är sömnlösheten och rädslan för att inte kunna hitta något att läsa - något verkligt läsvärt.
Helene vill egentligen inte tala om det. Det är för besvärligt och skrämmande att tänka sig men hon kan inte längre förneka att den senaste tiden har hon känt att varje ny bok har kunnat vara den sista. 
Boken är uppdelad i två delar - först romanen och sedan arbetsdagboken och jag är sådär förtjust i att kastas från den suggestiva romandelen in i ett arbetsrum en solig sommardag i Portugal. Naseh beskriver på ett personligt och intressant sätt arbetsprocessen och vilka händelser, texter och tankar som inspirerat henne till romanen men för mig blev det kastet väl stort. Mer om hennes tankar om boken kan man höra i Lundströms bokradio.

Det är romandelen jag minns från den här boken. Hur ytan och perfektionen krackelerar i sprickorna mellan vakenhet och sömn, hur ritualer och tvång besvärjer den otäcka ångesten och hur berättelsen svajar mellan fantasi och verklighet.  Känslan av:
- Släpp ut mig, låt mig andas. Nu.

Under all denna vinter i oss
så mycket vår?
Lassi Nummi

onsdag 22 januari 2014

en gåtfull vänskap







Skapa en egen nedräknare gratis - Countdown.se

Ett vackert designat rätblock ligger i min hand, vackra milda färger omsluter de vita boksidorna och utsidan är i perfekt harmoni med innehållet. Yoko Ogawa har med sin roman En gåtfull vänskap skrivit en fascinerande berättelse om matematik, omaka vänskap och baseboll.

Det är något alldeles extra sympatiskt med matematikdoktorn som råkat ut för en olycka och numer bara minns de senaste 80 minuterna. För att hantera vardagen anställs en hemhjälp och doktorns värld är fylld av minneslappar fastsatta på kostymen och matematik. Talteori och teorem är hans trygghet och det är först när hemhjälpens tioårige son börjar att spendera eftermiddagarna hos doktorn som relationerna börjar att växa.

Vägen är den undervisande, doktorn hjälper pojken med läxor och konstruerar problem att lösa och extra glad blir han när hans adepter svarar med korrekta fel. "Ännu gladare blev han om vårt misstag ledde till ett nytt problem, som tog oss längre än det ursprungliga." Doktorn är en fantastisk didaktiker och matematiken blir spännande och intressant för alla; hemhjälp, son och läsare.

Det är en riktig fröjd att läsa En gåtfull vänskap, sidorna flyter på och jag kan inte låta bli att tycka mycket om både personer och det lågmälda och poetiska språket. Det är också skickligt författarskap att, nästan likt i ett kammarspel, förlägga en hel berättelse i en och samma miljö och få mig som läsare så totalt uppslukad. Läs, läs, läs denna lilla vackra pärla till bok. Skimrande och inte en enda skavank!

- repris från 2011 - 

tisdag 21 januari 2014

bokbutiken

Hos bokbutiken kan man hitta ett gäng fina produkter.
Jag är sugen på en t-shirt med det fina mönstret ORD:

Bending Adversity - Japan and the Art of Survival



Skapa en egen nedräknare gratis - Countdown.se


Författaren av Bending Adverstity, David Pilling, är redaktör för asienupplagan av Financial Times så jag borde inte blivit förvånad när ganska mycket handlar om ekonomi. När jag valde den här sprillans nya boken på Daunt Books trodde jag nog den skulle vara mer japanskt vardagsliv och mindre politik och historia. Och ekonomi då. Det görs försök att närma sig den vanlige japanen, men det märks att Pilling trivs bättre när han intevjuar kändisar än när han pratar med människor som förlorat sina hem i tsunamin. Boken börjar och slutar i tsunamin och däremellan zoomar den ut, mycket elegant, via den ekonomiska recessionen som landet levt i sedan nittiotalet, det ekonomiska under som föregick det, det olycksaliga stormaktsförsöket och frigörelsen från Kina. Det är en väl genomförd analys av vad som är Japan idag och vad som skapat detta.

Pilling är befriande motvillig till att göra sig till tolk för den japanska nationalsjälen eller att sprida gamla myter om kollektivism. Fram träder en bild av ett land som mår bättre än de ekonomiska domedagsprofeterna i väst, the Japan Bashers, tror och som i många avseenden har mött de svårigheter Europa nu ställs inför och klarat dem relativt väl, trots en vad det visat sig svag "politisk klass". Driver Pilling en tes är det att det är genom frivilliga och personliga insatser det här påstått kollektivistiska folket klarat sitt ekonomiska stålbad och tsunamikatastrofen. Om man skall avsluta den ekonomiska delen så rör de största farhågorna den astronomiska statsskulden man dragit på sig för att hålla levnadsstandarden uppe. Pilling vägrar att sälla sig till dem som idiotförklarar landets strategi, särskilt i ljuset av vad EUs åtstramningspolitik lett till i vårt liknande läge. Dock måste nu något göras för att bryta deflationen som landet levt med under lång tid och frågetecknet är fortsatt om en svag politisk ledning kan åstadkomma detta.

Det mest intressanta var faktiskt beskrivningen av Japans historia. Kortfattat var man en lantlig kusin till världens mest framstående rike, Kina, tills man under sextonhundratalet vände sig inåt i ett försök att undvika att koloniseras likt övriga asiatiska länder. Mer eller mindre tvingad av brittisk örlogg öppnar man sedan försiktigt för handel med väst (med "assymetriska villkor" på grund av den militära underlägsnheten) för att på artonhundratalet bryta Shogunstyret och ersätta med en gudomlig kejsare. Ett ytterst medvetet försök att komma ikapp västs vetenskapliga försprång följdes av ett med ohyggligt dålig timing iscensatt försök att själva bli en kolonialmakt snarare än en koloni. Militära framgångar gick hand i hand med brutala övergrepp. Dessa, men lika mycket att Japan vid detta tillfälle valde bort att vara ett asiatiskt land för att istället de facto ansluta västvärlden, gör att man fortfarande är gravt misstrott av sina grannar, främst Kina och Korea. Dessa bägge länders framsteg utgör nu ett problem för ett sedan kriget passificerat Japan. Trots politiska hökar och nationalistiska revisionistiska rörelser gör Pilling gällande att det japanska folket är kraftigt skeptiska till alla tendenser till återmilitarisering.

Ett intressant avsnitt handlar om könsroller, där det japanska hemmafrusystemet sågas som inte bara ojämlikt utan ett samhällsproblem. Pilling hävdar dock att kvinnorna, åtminstone i generationerna som genomförde det ekonomiska undret, är mer själsvständiga än de arméer av "salary men" som är deras män. Detta byggs på något banala iakttagelser men också på en intervju med en feministisk författare, Natsuo Kirino, som jag skall läsa någon gång framöver. Även Murakami intervjuas och om vi skall avsluta i skönlitteraturen så säger han sig mer eller mindre ha flytt Japan vid sitt genombrott, dels för att undvika berömmelsen men lika mycket för att landet under de ständiga framgångsåren blev odrägligt. Murakami för sedan ett kanske naivt resonemang om att de som nu hamnar utanför det etablerade systemet med informell livstidsanställning hos de stora företagen i gengäld är fria i anden. Läget för de ungdomar som har denna lyx påminner inte så lite om våra yngre som är hänvisade till bemanningsföretag och deltidsjobb utan A-kassa etcetera. Vi är nog rätt lika ändå.

/Gästbloggare M

måndag 20 januari 2014

snacka om böcker - en kortlek för boksamtal

Kolla in alla bokpratare i skola, bibliotek eller i bokcirklar.
Perfekt kortlek!

nedräkningen har börjat - mot Österland



Skapa en egen nedräknare gratis - Countdown.se

ödemark - en krimi om Grönland

En tupilak.
Jag tror att jag somnade från uppläsningen av Ödemark av Yrsa Sigurdardottir ungefär fem kvällar i rad, så sövande var uppläsaren. Trots det så var jag faktiskt tvungen att lyssna klart på den här ganska långsamma berättelsen och anledningen till det är att jag ville lära mer om Grönland. Precis som i Eldnatt så är Sigurdardottir skicklig på att sätta brotten som advokaten Thóra kommer på spåren i en välresearchad inramning. Thóra reser till östra Grönland för att undersöka huruvida det finns några juridiska hinder för att återuppta projekteringen av en gruva. Gruvdriften, rovdriften på jordens resurser och västerlänningarnas syn på inuiterna och deras respekt för de döda, deras traditioner är ett tema som Sigurdardottir undersöker, ett annat är alkohol. Jag brukar ofta skriva att en roman som får mig att googla är en bra bok, och det var länge sedan jag googlade så friskt senast. Jag kollade kartor, klimat, miljögifter och grönländsk kultur och blev plötsligt mycket sugen på att läsa mer av Kim Leine. Jag måste läsa Profeterna vid Evighetsfjorden, Kalak var bra men profeterna ska vara ännu bättre. Sådär som stor litteratur kan vara, ni vet. Ödemark  är inte stor litteratur, men en habil deckarhistoria som bjuder något mer än bara kriminalhistorien nämligen en glimt av grönländsk kultur, natur och befolkning. Gott så.

söndag 19 januari 2014

Det sällsamma fallet Benjamin Button (F. Scott Fitzgerald)

Inlägget hör till Lyrans jorden runt 4 som nu befinner sig i Amerika.
Jaså minsann, filmen Benjamin Button är baserad på en novell av F. Scott Fitzgerald. Fast ändå inte. Det är väl Brad Pitt som föds som en åldrad men dock bebis i filmen och om jag minns rätt växer han upp på ett ålderdomshem innan han så småningom blir kär i Kate Blanchett. Kate och Brad är tvillingsjälar och hon är helt med på att han åldras baklänges och åldersskillnaden kommer aldrig i vägen för deras kärlek. En ganska gäspig sak om ni frågar mig, till skillnad från förlagan som tar ut svängarna. Till att börja med föds inte Benjamin som en bebis med ett åldrat ansikte utan som en sjuttioåring i full storlek och med smak för cigarrer. Hans pappas något omotiverade försök att skola in sonen i denna värld medelst barnflicka och enklare leksaker sätter an den drastiskt humoristiska ton som filmen så väl hade behövt.

Förutom den tankelek som är det omvända åldrandet så är det en snabb och skoningslös dissektion av ett människoliv från A till Ö. Förlåt, från Ö till A. När Benjamin som kronologisk tjugoåring och fysisk och mental femtioåring (ja, i textform är även personlighetsutvecklingen tydligt reverserad) möter sin blivande fru, tjugo år gammal i alla avseenden, är han så lyckligt lottad att hon tar honom för femtio och väljer bort andra unga friare för ett tryggt liv med en man i "sina bästa år". Till skillnad från Brad är Benjamin redan femton år senare när paret åldersmässigt möts som trettiofemåringar missnöjd både med sin frus yttre och inre. Minst sagt otacksamt för frun, som i boken inte likt Kate stoiskt accepterar Benjamins föryngring utan ser den som en, hos honom, avsaknad av konformism. Som tur är kommer det amerikansk-mexikanska kriget som en läglig chans för vår hjälte när han närmar sig de trettio. Benjamins ungdomsår tar sedan vid med just den sortens ytlighet som frun en gång valde bort och rundas av med en till en början framgångsrik sejour på Harvard. En barndom som en spegel av ålderdomen avslutar sedan berättelsen. Kul, smart och illusionslöst!

/Gästbloggare M

hur många semlor kan den här bloggen skriva om?

Många, är svaret på den lilla frågan. Dagens goding är gästbloggar'ns hembakta. 
Strålande vinterdag! 

Rubem Fonseca - brasilianskt författarporträtt

Om en veckar drar FB-cirkeln om brasilianska noveller igång och först ut i den är en novell av Rubem Fonseca - novellförfattare som liknats vid Thomas Pynchon eftersom han är mycket restriktiv med intervjuer.

Det är inte helt okomplicerat att leta efter fakta om författare som verkar i den portugisiska språksfären, jag förstå helt enkelt mycket lite. Den lilla fakta jag lyckat skrapa ihop om honom hittar jag hos varldslitteratur.se:

Rubem Fonseca 
* 11 maj 1925 i Juiz de Fora, Minas Gerais, Brasilien
Fonseca föddes i delstaten Minas Gerais men flyttade vid sju års ålder till storstaden Rio de Janeiro. Efter avslutade juridiska studier i USA kom han en tid att arbeta som jurist hos den brasilianska polismyndigheten. Därefter ägnade han sig åt skrivandet på heltid, först som journalist och från 60-talets mitt som författare.
Han har skrivit såväl romaner som novellsamlingar och filmmanus. Debuten skedde 1961, med novellsamlingen Os prisioneros. Många - men inte alla - böcker han skrivit utmärks av en rätt hårdkokt stil. Under militärdiktaturen blev hans böcker censurerade just på grund av det våldsamma språket.
 
och på wikipedia:

Rubem Fonseca (born May 11, 1925) is a Brazilian writer.
He was born in Juiz de Fora, in the state of Minas Gerais, but he has lived most of his life in Rio de Janeiro. In 1952, he started his career as a low-level cop and, later became a police commissioner, one of the highest ranks in the civil police of Brazil. Following the steps of American novelist Thomas Pynchon, a close friend of Fonseca, he refuses to give interviews and feels strongly about maintaining his privacy.
His writing is pretty dark and gritty, filled with violence and sexual content, and it usually happens in an urban setting. He says that a writer should have the courage to show what most people are afraid to say. His work is considered groundbreaking in Brazilian literature, up until then mostly focused on rural settings and usually treating cities with less interest[dubious ]. Almost all Brazilian contemporary writers acknowledge Fonseca's importance[citation needed]. Authors from the rising generation of Brazilian writers, such as Patrícia Melo or Luis Ruffato, have stated that Fonseca's writing has influenced their work.
He started his career by writing short stories, considered by some critics as his strongest literary creations. His first popular novel was A Grande Arte (High Art), but "Agosto" is usually considered his best work[citation needed].
In 2003, he won the Camões Prize, considered to be the most important award in the Portuguese language.

lördag 18 januari 2014

438 dagar - nu som radioföljetong

Lyssna på Johan och Martins reportagebok 438 dagar
 - alla avsnitt finns att ladda ned här.

Författarcentrum Väst - januaridubbeln

Januaridubbeln - 22/1 2014: Årets författare och FCV:s vårprogram

Priset Årets författare delas ut och FCV:s späckade och stjärntryfferade vårprogram släpps – direkt från tryckeriet!
Vi firar med musik - Duoja (Sofia Wetteus, sång och Gabriel Holmertz, gitarr) - och bjuder på ett glas!
Därmed kommer det litterära året 2014 att ha inletts.
Var med från början du också!

Tid:
 Onsdag 22 januari kl 18.00
Plats: Café Hängmattan, Karl Johansgatan 16, Göteborg
Fri entré
Arrangör: Författarcentrum Väst och Västsvenska författarsällskapet

Nominerade till priset Årets författare 2013: 
Midhat Ajanovic, Henrik Bromander, Margareta Lindholm, Jila Mossaed och Helene Tursten.

Läs mer om Årets författare och de nominerade för 2013 här.