fredag 31 maj 2013

hennes iskalla ögon

Vad gör en man om han ser in i ett par iskalla ögon?

Hur långt kan en människa sträcka sig för att kännas sig åtrådd, behövd och älskad? Hur långt kan en människa gå för att behålla makt och kontroll? Det och många andra frågor väcks i en när man läser Carin Gerhardsens nya deckare Hennes iskalla ögon. Det är nummer sex i serien om hammarbypoliserna och som alltid så placerar sig Gerhardsen mitt i samtiden, polisernas relationer och familjeliv är viktiga komponenter i berättelsen och som alltid tar hon upp ett samhällsproblem. Den här romanen handlar våld i nära relationer och priset för kärlek och jag tänker inte berätta ett grand mer om handlingen. Läs istället en utmärkt skriven, spännande svensk deckare redan i helgen, men jag tycker förstås man ska läsa dem i ordning. Först av alla kommer pepparkakshuset sedan rullar det på...

Har du hela serien kvar så grattis, sommaren är räddad!

H C på vårt vis: del 6 - Tummelisa


Budskapet i sagan enligt eleverna är:
- man kan var liten men man är viktig ändå
- alla är lika mycket värda
- alla behövs i en damm

torsdag 30 maj 2013

helene i repris

Årets utställning alla kategorier!

bokklubben vid livets slut

Omslaget till Will Schwalbes självbiografiska roman Bokklubben vid livets slut påminner mig om Stig Lindbergs textilmönster, klassiska, tidlösa och med organiska motiv. Det är något med prickarna...

Hur som, det här är en roman som låter mig följa med i en personlig skildring över förhållandet mellan en mor, som har en dödlig cancersjukdom och en son. Det som jag får berättat för mig i en ganska rak, osentimental och närmast biografisk bok handlar om möten både i nutid, i minnen, och i böcker. Det är också en berättelse om hur man som människa kan handskas med det allra svåraste, döden. Klassiska, tidlösa resonemang om hur man ska leva sitt liv medan det pågår och vad som händer efter att det tagit slut, frågor som alla som läser säkert har några personliga tankar om. Det är tur och väl att  Schwalbe håller en lite klinisk intellektuell ton i sin berättelse för annars hade det varit lätt att hamna i en helt annan sorts lite smetig berättelse, nu blir det en varm, personlig skildring över en älskad mor som går bort i cancer.

Böckerna då? Bokklubben då? Jo, samtalen om böckerna genomsyrar den här historien. Samtalen om läsning, vikten av läsning i samhället och läsningen förmåga att förändra:
Det är en av effekterna av riktigt bra böcker - man får inte bara en annan syn på omvärlden, man börjar också se annorlunda på sina medmänniskor, på alla människor man har runt omkring sig.
Särskilt intressant var det förstås när de diskuterade böcker som jag själv läst som den Ovillige Fundamentalisten, eller författarskap som jag just nu upptäcker som Iréne Némirovsky. Oavsett om man läst böckerna som de samtalar om så ger den här boken en läsupplevelse utöver det vanliga. På utsidan av omslaget blurbar Edmund de Waal så fint: En sann meditation över vad böcker kan åstadkomma. Håller med, håller med.
Herbarium, Stig Lindberg kan man köpa direkt från Ljungbergs i Floda
s
om trycker de fantastiska textilierna!

onsdag 29 maj 2013

noveller för världens barn - ge en gåva och upptäck fantastiska författarskap

Lyran lyfter novellerna i veckans tematrio och jag vill puffa för Radiohjälpens novellsamlingar som getts ut sedan 2004. Jag undrar hur jag kunnat missa det här?

Inte en enda har jag läst och nu gäller det för mig att välja vilket tema som passar mig, kanske den senaste med nordiska författare? Eller 2007 eller 2009 som presenterar klassiska författare, spänning från 2005? Fastnar för mästarprov som är 2011 års upplaga. Vilken fastnar du för?

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

sommarvärdarna är här!

22 juni smäller det - premiär i stor stil med Jonas Gardell!
Det blir en sommar i år också!

tanum revistited


Forntidstemat går mot sitt slut i 3a och för några veckor sedan gjorde vi finfina hällristningstryck inspirerade av de fina ristningarna i Tanum. Efter lite letande på gamla hårddiskar så hittade jag bilderna från 2005 - Vitlyckehällen och museet i Tanum är helt fantastiskt. Tipsar alla som besöker Bohuslän om ett besök i vårt världsarv!

tisdag 28 maj 2013

tematrio i novellhavet!

Berätta om tre bra noveller/novellsamlingar!

Underbart uppdrag från Lyran den här veckan, klart att jag som föresatt mig att skapa en novellvåg i bokbloggarhavet 2013 ska hänga på den här trion.

Jag väljer att skapa tre trior med varsitt gemensamt tema. Är man intresserad av att läsa texter om Israel och den judiska identiteten finns där tre finingar som jag varmt rekommenderar:
Lantliga Scener
Vad jag pratar om när jag pratar om Anne Frank
Åtta procent av ingenting

Vill man läsa texter om Afrika, kolonialism och exil så tipsar jag om:
Det där som nästan kväver dig
Tropiska fiskar
En sorgesång för Easterly

Känner man för noveller från Asien så kommer några här:
Aldrig bättre
Be för mig i tusen år
Mellan attentaten

Som alltid så är det bara att klicka på titlarna så kommer man till min text om novellsamlingen.

Psst. Finns där fler hugade som har lust att vara med och skapa lite skvalp kring novellen som genre i det stora bokbloggarhavet så är det bara att höra av sig så skriver jag med er på listan!

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

kvällen räddad

seminarieprogrammet är här!

Att jag köpt ett sådant här med boka-tidigt-rabatt och dessutom frågat om semester är självklart. Nu ska jag bara börja läsa in mig på litteraturen och författarna också. Förra året blev det drygt 100 inlägg på väg mot mässa och idag släpps seminarieprogrammet både på webben och i pappersform. Gott slagläge för att det ska kunna bli ett eller annat inlägg planerat alltså :-) Nu väntar en vecka eller så med överstrykningspennan i högsta hugg! 

Som vanligt kan man följa min vindlande stig mot vattenhålet i september här på bloggen, jag kommer att berätta om det jag läser, tipsa om evenemang och småfölja på det som bjuds i media. Andra som har koll på mässan är förstås bokmässeambassadörerna som man kan följa på communityn

Hör ni nu är det bara 4 månader kvar till årets mässa, vi ses väl?

måndag 27 maj 2013

Sofi Oksanen på storan

Syrenerna doftar och Prideflaggorna vajar utanför Storan och inne i salongen fylls platserna på parkett till sista stol, spänd förväntan råder inför Sofi Oksanens entré på Internationell författarscen dit hon är inbjuden för att samtala med Ingrid Elam.

Och ja, Ingrid Elam. Det är en ung, begåvad, raffig (Ingrids ord!!!) kvinnlig författare som sitter på andra sidan bordet. Och nej, Ingrid Elam. Oförberedda, babbliga tanter göre sig inte besvär. Då kan Sofi Oksanen bli en smula kinkig. Sägas ska att Oksanen räddade samtalet ett antal gånger genom att svara vettigt på svamliga frågor men fru dekan Elam, det är bara inte OK. Oksanen berättar att hon är en hårt arbetande människa och det var för alla uppenbart att hon vill bli bemött som en sådan, med intelligenta samtalsämnen och pålästa samtalspartners. Raffig, jag säger bara raffig. Synd för det här som var så intressant kunde blivit ännu bättre...

Samtalet började i den ofta ställda frågan varför en ung kvinna skriver en bok om kriget? Är inte genren inmutad av äldre män, finns där ens en publik för en roman om andra världskriget i Estland?
Sofi menar att det finns nu i Finland en yngre generation kvinnliga författare som skriver om krigserfarenheter.  Ibland kan man undra över att man skriver om saker som man inte upplevt, men behöver man verkligen ha upplevt för att kunna skildra? Inte riktigt relevant att påpeka att det är kvinnor som skriver, vi är privilegierade att leva i en del av världen där man tar för givet att kvinnor också kan skriva litteratur. 

När duvorna försvann heter Oksanens senaste roman och i den möter vi två män. Sofi påpekar att det är den splittrade familjen som är del av berättelsen. Sönderfall av familjen speglas i det nationella sönderfallet. Hon söker de berättelser dom ännu inte blivit skrivna i den officiella historieskrivningen. Frågan är hur historien skrivs? 

Edgar, är ingen hjälte han har historien i sin hand men han är inte sympatisk och ingen som man tycker om. Att göra huvudpersonen till en författare tycker Sofi är att göra det lite lätt för sig men hon valde ändå den vägen. Hon funderade också under skrivandet över hur det skulle vara en författare i en diktatur, där finns en förebild som skrev om Estlands historia under KGB s övervakning. Där finns mängder med propagandalitteratur och autentiskt material och Sofi har läst både det och vittnesmål över motståndsrörelsens mäns öden, hon tar ett exempel Leo xxx, Leo användes senare av KGB som en propagandafigur när det onda skulle porträtteras. 

Varifrån kommer Oksanens bildspråk? Har hon några förebilder? Hon berättar att hon arbetar hårt för att förankra bildspråket i den tematik som finns i romanen. I utrensning finns slitage och trasighet, i När duvorna försvann är det stövel och skodon, skor är en bra bild att öppna upp en historisk berättelse. För en diktatur är brist på skor eller annat är det ett bra sätt att hålla befolkningen i schack. De har fullt upp med att skaffa förnödenheter och kan inte engagera sig i annat. Det är också en symbol för värdighet. 

Judit, som är kvinnan som är olyckligt gift med Edgar, hittar en tysk älskare och man kan ställa sig frågan om hon var förälskad eller använde hon honom för att komma åt materiella ting? Lite äkta kärlek har Sofi lockats smyga in... Men det är klart att kärleken mår bättre när magen är mätt och skorna passar. 

Sofi vill förmedla hur det i en totalitär stat blir satt i system att använda människors rädslor eller brister för att skapa förtryck. Edgar är i  homo och det skapar en särskild nerv. Aktuella och tidlösa frågor, och inte kanske så omtalade i sv men i ett totalitärt samhälle gäller det att spelas på människors rädslor för att hålla människor förslavade.

Ingrid märker att Sofi har en bild av Margeruite Duras på broschen, det är hennes egna personliga tapperhetsmedalj med en bild av en egen hjälte. Sofi berättar att Duras var verksam som censor under den tyska ockupationen, det har hon aldrig skrivit om. Hon hade också ett intresse för krig och kvinnans utsatthet, finns där något släktskap mellan författarinnorna?  

Ingrid undrar om hur Sofi tacklat rollen av samhällsdebattör, hennes böcker är alla politiska och den senaste skriver ett nytt kapitel i Estlands historia som inte berättats förut,  har romanen lett till diskussion i Finland eller Estland? Sofi svarar att hon hade förväntat sig mer diskussion eftersom det är ett laddat ämne med den tyska ockupationen, skapat ett större intresse i andra länder än i Finland. Esterna är nöjda och hyllar hennes roman men hon berättar också att det ibland för den äldre generationen är svårt att se romanen som fiktion. 

Oksanen är mycket mån om sin integritet och vill uppenbart inte svara på personliga frågor. Hon vill befinna sig i texterna och arbetet, hon är vältalig med genomtänkta och seriösa svar och jag tänkte faktiskt på en arbetskamrat som sa, författare det verkar vara ett flummigt jobb. Jag invände redan då, och än mer nu. Författande är allt annat än flum, iallafall om man heter Sofi Oksanen. 

100 år idag!

1966
Idag skulle min morfar fyllt hundra år om han levat, eller om det nu var en annan dag egentligen? Min morfarsmor hävdade bestämt att hans dag hade blivit felinskrivet av prästen i kyrkoboken för prästen var på lyran, den riktiga dagen skulle varit den 22...

Hur det nu än var så står det där, i boka, att han föddes 27 maj 1913 och någon gång i framtiden ska jag sätta mig ned och skriva ordentligt om hans familj. Där finns en anda av entreprenörskap och hårt arbete, omsorg om de sina och tystlåten uppfinningsrikedom som måste berättas. Scannat en massa bilder har jag i vart fall gjort och det känns bra att allt finns bevarat både på min hårddisk och på papper. Till dess att skrivtiden finns så skickar jag Erik Artur Valentin en stor busgrogg, den med flaggan på ska det vara!

ett tårtbageri med detektivbyråkomplex

Finns där någon som inte då och då vill fira och behöver en tårta? Det är Mrs Angels inställning när hon startar sitt lilla tårtbageri i Kigali, Rwanda. Hon har följt med sin man, forskaren, från hemlandet Tanzania till en utlandspostering och hon hittar ett sätt att hjälpa till att försörja de 5 barnbarnen som nu bor tillsammans med dem. Jag får följa med i vardagslivet och där finns alltid en stund över för en kopp kardemummate.

Mrs Angels Tårtbageri blir det sociala navet i lägenhetskomplexet för utlänningar och hon får besök av ett antal beställare som berättar sina historier, de har alla livsöden som speglar samhället, de berättar om regionens konflikter och särskilt då folkmordet mellan de olika folkgrupperna i Rwanda där barnsoldater deltagit. Viruset som tagit Mrs Angels båda barn diskuteras, FNs hjälparbete och arvet från kolonialismen också och mitt i allt detta så ska det bakas tårtor och ordnas kalas.

Det här är en lättläst roman från Afrika som vill vara en mysbok á la Damernas detektivbyrå, med en traditionally-built kvinna i huvudrollen, det ska drickas te, alla berättar sina historier för Angel och hon lyckas med små råd och omtanke om alla skapa en fin gemenskap. Tyvärr gör upplägget det lite förutsägbart, Gaile Parkin har i sin debutroman gått i fällan "berättaomallt". Förklara allt, helst hela afrikanska kontinentens svårigheter och glädjeämnen på några sidor och så det återkommande myset. Detektivbyråkomplex som tyvärr lyser igenom, hon har missat det som Alexander McCall Smith gör så bra, att han låter sin skildring av samhället och afrikanskt vardagsliv ta tid. Långsamt vindlar sig serien fram och han väljer ett tema för varje bok. Parkin vill berätta just allt.

Nu är mina invändningar egentligen små randanmärkningar, det här är en roman som passar att läsa för alla de som inte så ofta läser om Afrika. Charmigt och lättläst och finns i perfekt sommarpocket!

söndag 26 maj 2013

multitasking


vi skvalpar vidare i novellhavet, eller?

Novellvågen i bokbloggarhavet har hamnat lite i stiltje, kanske får den klucka vidare lite på egen hand under sommaren och så får vi se vart den tar vägen? Vad tycker ni, novelläsarna?

Kan hur som ge en lite rapport om vad som hänt de senaste veckorna på bokbloggarhavet. Böcker emellan har läst färdigt Vilda vägar av Annie Proulx och ger betyget riktigt bra på flera av texterna, Sincerely Johanna firar sin tvåårsdag med utlottning av noveller, Min bokblogg påminner om att novellsamlingsbokcirkeln om Vad jag pratar om när jag pratar om Anne Frank nu går i redigerad repris hos förlaget. Passa på att hänga med där! Bloggbohemen påminner om Tropiska Fiskar och Café de la Nouvelle tipsar om nya Granta. Feministbiblioteket har flyttat till ny adress och Erikas bokprat har noveller på vänt inför sommaren, Bokmoster läser den amerikanska skräckfyran från novellix precis som jag själv. Jag har också läst en novellsamling av Sophie Elkan som är Göteborg Läserförfattarinna i år, sedan har jag tagit mig an de flesta texterna i svenska Granta och det är ett fint sommarläsningstips. Vi får inte glömma Lydia Davis som fått Man Bookers Internationella pris, fantastiskt roligt för novellen som genre!

Bokmania tipsar om Gamla synder av Doris Dahlin och det får bli ännu tips inför sommaren. Var så goda:

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

svarta korpar över Villette

"Den bästa hämnden är att leva väl"

Det här är en bok om en synnerligen sofistikerad hämnd som drabbade ett helt land, och i förlängningen en hel världsdel. Handlingen utspelar sig i Luxemburg, Belgien och på Island och den börjar med en mördad modell. Trådarna leder snabbt till två bröder som lett ett isländskt bankimperium och som av en händelse så blir utredningen av mordet och en undersökning kring en isländsk banks bankrutt de två första fallen som hamnar på Martine Poirots bord. Hon har återvänt till Villette efter hemmafrutillvaro i Uppsala dit hon följt sin svenske man och hon inser snart att hon saknat sitt yrkesliv. Enligt hörsägen är det här den sista i serien om Martine Poirot, undersökningsdomare vid den belgiska polisen, tvåbarnsmamma och faster till en ung modedesigner. Man kan undra om det verkligen är dags att pensionera hennes karaktär och avsluta serien? Det vore synd för jag tycker böckerna blivit allt bättre genom åren.

Jag känner ett litet stygn av dåligt samvete för den här boken inte riktigt fick den chans den förtjänade. Det som blev problematiskt för mig när jag läste den här ganska snälla deckaren var att jag började fundera på andra saker mest hela tiden, jag börjar googla efter korpens symboliska roll i olika kulturer och läser på om isländska bankkraschen, jag letar upp mina texter om Tomas Bannerhed och Korparna som fick augustpriset häromåret och läsningen går faktiskt ovanligt långsamt framåt.

Inte för att det är en dålig bok utan för att storyn inte riktigt fångade mig, just den här veckan. Synd, synd för det här är, enligt mig, den bästa av alla böckerna i Villetteserien. Den känns både modern och aktuell och som alltid är Ingrid Hedströms kriminalromaner både välskrivna och snyggt disponerade. Lagom långa, lite smått spännande sådär att man kan rekommendera dem till läsare som inte gillar våld (eller för den delen till unga som inte har åldern inne för de riktigt slaskiga deckarna).

De Svarta korpar över Villette som kommer med varsel om ond bråd död, är intelligenta mångsysslare och asätare, ser och minns allt och rapporterar det till sina herrar och ser skrämmande ut med sina svarta, stora näbbar  heter hrafn på isländska, det skickliga användandet av symboliken kring korpen, hrafn och funderingarna kring hämnd är det som stannar kvar i mitt minne när jag stängt min läsplatta.  

Boken finns som e-bok på bibblan. Klicka hem i sommar!

lördag 25 maj 2013

det är äppelblommens tid

Utan smärta
inget liv som lever
ingen växt.

Ingen kärlek
utan sårbarhet
och sår:

Ingen fullhet
utan saknad sen -
sol som går i moln.

Låt oss inte frukta
livets smärta:
den gör ont
men gör oss inte illa.

Låt oss ta det bittra
med det ljuva -
äppelblom
och vinterns nakna gren


Margarta Melin

tre om tre - alla tre dessutom om de som lämnade och de som blev kvar

Idag läser jag en fin recension i SvD av Mikael Fants roman Vattnet i Mars som kom ut just i mars och jag själv påminns om att jag denna vår läst tre svenska nyutkomna romaner om tre generationer, tre familjer, i landsbygd eller bruksort där några av de bärande temana varit drömmarna om ett annat liv och svårigheterna att samtala med och förstå varandra. De som lämnade och de som stannande kvar. Porslinsfasaderna, Då tänker jag på Sigrid och så Vattnet i mars. Bjuder en repris av min text från i mars:
Vattnet i mars är diktens namn och romanens namn.

Dikten vinner ett fint pris och tvingar systrarna att utforska sin lojalitet, sina liv där de står mitt i livet vid sin mors grav. Romanen är den som Mikael Fant skrivit om Edvin och Inga, de har byggt ett liv tillsammans i Nedansjö, Medelpad, Sverige. Edvin har nu blivit ensam kvar och allt han har är minnet av sin fru, minnena och en rullstol. Jag får följa med honom, träffa hans döttrar och deras familjer och får samtidigt en bild av ett Sverige där människor mår sådär. Särskilt då männen, de är vilsna och förstår sig inte på sina roller längre. Det räcker inte längre att vara familjeförsörjare och pappor, det förväntas något mer av dem som de inte riktigt förstår.

Kvinnorna är starkare: Eva bor i Göteborg, är gift med en kvinna och undervisar i genusvetenskap och den biologiska klockan tickar fort, Agneta är dottern som blev kvar i byn och som vid 39 års ålder känner sig snuvad på livet. Var det så här det blev? Maja, minstingen trodde hon skulle få ett glamoröst liv när hon gifte sig med Modos hockeystjärna, ganska snart försvann den drömmen. Systrarna prövar alla att göra något åt situationen medan deras män mest är vilsna. Det finns en känsla av otillräcknelighet och drömmar som sprack genom hela den här romanen och den lämnar mig mest av allt ganska sorgsen. Och en liten känsla av hopp. Det går att komma vidare, det går att starta på nytt, det går att börja om. Trösterikt berättat i en mycket spännande samtidsroman där morfar Edvin stannar kvar längst av alla. Läs boken så förstår ni varför!

i fågelperspektiv - en personlig novellsamling

Missförstå mig rätt nu. Visst har jag läst John Hall med behållning men det är i Sophie Elkans noveller som hennes författarskap lyfter! I Fågelperspektiv tar hon sig en noggrann titt på oss människor och samhället som vi formats in i. Lite från ovan, mycket personligt och hennes observationer är så överraskande moderna och aktuella att de skulle kunnat skrivits idag och inte för sisådär 110 år sedan. Samlingen gavs ursprungligen ut 1901 och besår av ett urval av då redan publicerade noveller, urvalet gjordes av Sophie och Selma gemensamt vilket avhandlas i ett antal brev skrivna under året.

Självklart sätter sig några av de tydligt självbiografiska novellerna lite extra i minnet. I Juldagar får jag möta den förtvivlade unga kvinnan som under julaftons kväll vakar över sin sjuke man med en katolsk nunna som enda sällskap och i Ensam får jag möta kvinnan som irriterar sig på det lilla barnets lek i våningen ovanför. Det är en så vemodig berättelse och i Ying Toijer-Nilssons förord till samlingen kan jag läsa att det var just den novellen som en gång fick Selma Lagerlöf ta kontakt med  Sophie Elkan.

Spännande är också hur hon diskuterar kvinnan rätt till arbete och att bestämma själv. I En liten historia utan namn träffar jag en svensk kvinna på ett tåg från Paris på väg till sin svärmor i Bryssel (!) och väl i kupén hör hon hur en svensk man jämför livet för sin fru, som han kallar outvecklad i smak och född för att fostra barn, och fruns syster som utbildat sig och vill leva ett självständigt liv. Vad jag förstått var inte Elkan alldeles imponerad av kvinnosakskvinnorna men visst pläderar hon för möjligheten för kvinnor att vara självständiga och bestämma själva!

Finns där någon bloggis som läst mer om Elkan och feminismen?


- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

fredag 24 maj 2013

du lär mig att bli fri - en programpunkt på årets westpride!


Regnbågsflaggorna vajar över staden och festivalen WestPride är i full gång. Otroligt digert program för alla som är intresserade av genusfrågor. Där finns också en programpunkt anordnad av domkyrkan som verkar särskilt spännande. Stadsteatern gästspelar med en förkortad version av föreställningen Du lär mig att bli fri. Jag kan nog inte gå själv men kanske finns där någon intresserad därute? Om en vecka är det dags!

Fredag 31 maj


Kl 17.45 ca DU LÄR MIG ATT BLI FRI




– After Work


Med bubbel, salta pinnar och enkelt tilltugg inför kvällens föreställning.

Kl 18  Det icke tänkbara och det ständigt fruktade


Eva Borgström, visskrivare och lektor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet,
talar om modern homofobi och om sin pågående forskning,
"Begär mellan kvinnor som motiv i svensk skönlitteratur”

Kl 19  Du lär mig att bli fri


En dramatiserad läsning av valda brev mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan,
interfolierad med Elfrida Andrées pianotrio i g-moll.
Skådespelarna Guje Palm och Christel Körner.
Trio Netzel: Inga Zeppezauer, violin, Marit Sjödin, cello och Joachim Olsson, piano.

några godingar på vänt...


torsdag 23 maj 2013

Lydia Davis är Man Bookers val!

"I was recently denied a writing prize because they said I was lazy." runs one of Lydia Davis's two-sentence short stories. Well not any more. Davis has just been awarded the fifth Man Booker International Prize at an award ceremony at the Victoria and Albert Museum in London. Her inventive, carefully-crafted and hard to categorise works saw off the challenge from nine other contenders from around the world. The judges - Professor Sir Christopher Ricks, Elif Batuman, Aminatta Forna, Yiyun Li and Tim Parks - recognised that crafting spare, philosophical and original works, however short, is not for the lazy at all but takes time, skill and effort.
Stort grattis till Lydia Davis och till novellen som genre när Man Booker International Prize i år tilldelas den här fina novellförfattarinnan. Jag kör helt enkelt en liten repris på min text om hennes novellsamling Samarbete med fluga:

Jag skrev det där ordet på pappret, men han lade till apostrofen.

En liten, liten närmast slumpartad detalj, som en fluglort eller två, förändrar texten eller vardagslivet om man tar sig tid att titta efter. En sådan samling texter om hur förunderligt livet kan vara om man bara tittar noga nog har Lydia Davis satt samman i sin novellsamling Samarbete med fluga och humorn är ofta närvarande. Jag småler under läsandet och inser att Davis har gett mig nya perspektiv, det är exprimenterande med texten och ofta ett ganska lakoniskt anslag. Torrt, vetenskapligt beskrivs världen runt omkring med tillhörande fotnoter och ibland så korta texter att de närmast liknar dikter.



Det här är spännande läsning och jag är övertygad om att jag kommer att ta upp boken igen för att läsa om och för att roas ännu en gång. Det här är texter som troligtvis mår allra bäst av att portioneras ut, när jag sträckläste under en kväll så uppstod efter en tag en viss övermättnad. Spara på dem om ni kan!  Varieties of Disturbance är den engelska titeln och visst är det här blandade kompott att bli smått störd över, man ser liksom världen med andra ögon efter att ha läst Lydia Davis.


- repris från den 30 maj 2012 -

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

Hermia - vår representant för snille och smak!


Sara Hagström Andersson är bibliotekarie, född 1975 och bosatt i Gävle. Sedan tiotalet år är hon knuten till Gävle Bibliotek, där hon deltagit i flera läsfrämjande projekt. Bland dessa kan nämnas Hela Andersberg läser, som engagerade såväl vanliga låntagare som flera kommunala politiker i läsandet. I ett annat projekt ägnade man sig åt högläsning av noveller på biblioteket under samlingsnamnet Bokstunden – lyssna till en novell.


Sara Hagström Andersson är även en nyckelperson i flera mångkulturella projekt med särskild inriktning mot att verka för läsning bland nationella minoriteter i kommunen. Hon var även engagerad i den stora läsrörelsen Gävle läser Agnes, som bedrevs genom biblioteket i Gävle under två år och som utgick från Agnes von Krusenstjerna och hennes roman Fattigadel.

Grattis, grattis finaste Hermia!

då tänker jag på Sigrid - en berättelse om att resa bort, och att komma hem

Som av en slump har jag läst två böcker på rad om hur det kan vara absolut nödvändigt att resa bort för att kunna komma hem. I Då tänker jag på Sigrid , som kommer som pocket lagom innan sommaren och som finns som e-bok på bibblan, är det Hanna som återvänder till sina jamtska rötter. Hon flyr från sitt välbetalda reklamjobb i Stockholm för att hitta tillbaka till sig själv i släktens stora och nu öde mangårdsbyggnad. Farmor Sigrid sitter på hemmet, Hannas far har inte besökt sin mor på 25 år, farbrodern är död och gården är en spillra av vad den en gång var. Hanna börjar sakta förstå hur det en gång blev som det blev och får sakta styrkan att bestämma sig för hur hon vill att det ska bli...

Elin Olofssons debut är en välskriven, fin skildring av tre generationer. Den blandar de mänskliga livsödena med en beskrivning av samhällets förändring från bondesamhälle till nutid och det blir till en berättelse som säkert många kan känna igen sig i. Läsvärd!

SvD, SMP skriver om boken. Fiktiviteter var den som fick mig att läsa med sitt underbara blogginlägg. Tack för det!

onsdag 22 maj 2013

mer Elkan och Nääs

Hos Linda kan man läsa mer om Sophie Elkans anknytning till Nääs och hon har finfina interiörbilder i sitt inlägg också. Härligt!

typ sist på bollen

Bokmässan avslöjar huvudtemat 2014 - med fotbolls VM samma år och OS i pipen så känns Brasilien klockrent! Jag är urdålig på sydamerikanska författare, extra kass på portugisisktalande. Tror minsann att jag nästan inte läst något alls. Dags för Ordem e Progresso inför 2014!

Ska bara försöka läsa lite rumänskt först. Efter en stark start i höstas så går det sådär :-( Kanske finns där några bloggisar som kan tipsa om titlar som kan få fart på de östeuropeiska livsandarna? Just idag känns faktiskt samba i Amazonas mycket mer intressant än östblocksprosa från Transsylvanien.

Det sällsamma fallet Benjamin Button (F. Scott Fitzgerald)

Jaså minsann, filmen Benjamin Button är baserad på en novell av F. Scott Fitzgerald. Fast ändå inte. Det är väl Brad Pitt som föds som en åldrad men dock bebis i filmen och om jag minns rätt växer han upp på ett ålderdomshem innan han så småningom blir kär i Kate Blanchett. Kate och Brad är tvillingsjälar och hon är helt med på att han åldras baklänges och åldersskillnaden kommer aldrig i vägen för deras kärlek. En ganska gäspig sak om ni frågar mig, till skillnad från förlagan som tar ut svängarna. Till att börja med föds inte Benjamin som en bebis med ett åldrat ansikte utan som en sjuttioåring i full storlek och med smak för cigarrer. Hans pappas något omotiverade försök att skola in sonen i denna värld medelst barnflicka och enklare leksaker sätter an den drastiskt humoristiska ton som filmen så väl hade behövt.

Förutom den tankelek som är det omvända åldrandet så är det en snabb och skoningslös dissektion av ett människoliv från A till Ö. Förlåt, från Ö till A. När Benjamin som kronologisk tjugoåring och fysisk och mental femtioåring (ja, i textform är även personlighetsutvecklingen tydligt reverserad) möter sin blivande fru, tjugo år gammal i alla avseenden, är han så lyckligt lottad att hon tar honom för femtio och väljer bort andra unga friare för ett tryggt liv med en man i "sina bästa år". Till skillnad från Brad är Benjamin redan femton år senare när paret åldersmässigt möts som trettiofemåringar missnöjd både med sin frus yttre och inre. Minst sagt otacksamt för frun, som i boken inte likt Kate stoiskt accepterar Benjamins föryngring utan ser den som en, hos honom, avsaknad av konformism. Som tur är kommer det amerikansk-mexikanska kriget som en läglig chans för vår hjälte när han närmar sig de trettio. Benjamins ungdomsår tar sedan vid med just den sortens ytlighet som frun en gång valde bort och rundas av med en till en början framgångsrik sejour på Harvard. En barndom som en spegel av ålderdomen avslutar sedan berättelsen. Kul, smart och illusionslöst!

/Gästbloggare M

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

tisdag 21 maj 2013

Sophie Elkan och Nääs


Kvällen på Nääs blev en härlig odyssé genom Sophie Elkans brev med Marie Hjalmarsson Engelke som ciceron. Hon berättar att hon just nu håller på och läser de 1219 kompletta samt 3 ofullständiga brev som finns bevarade som Sophie sänt till Selma Lagerlöf. Hennes brev är svårtydda och därför tar läsandet tid. De är ofta långa, ca 10 sidor i snitt med svårläst piktur. Under tiden som Selma och Sophie träffades finns ingen korrespondens, vintertid var breven långa och kom ofta. Marie Hjalmarsson Engelke söker stipendier för att kunna ta sig tid att läsa dem och just nu läser hon brev från sekelskiftet.

Ying Toijers arbete med samlingen av brev från Selma till Sophie finns nu att se på kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg och det kommer säkert att underlätta samläsandet av breven. Testamentet säger att Elkans brev ska bevaras, allt materialet är avfotograferat men man får ju minnas att det är ett urval av brev som bevarats. I Sophie Elkans fall så var det Selma Lagerlöf m fl som valde vilken korrespondens som skulle sparas och vad som skulle brännas. Breven finns numer digitalt på landsarkivet för de som är intresserade. Marie berättar också om testamentet, Elkan gav pengagåvor till tjänare, möbler finns att se på Elkanrummet på Mårbacka.

Marie avslöjar att ett urval av brev kommer att publiceras nästa år, kanske...

Hur var det då med Sophie Elkans liv, vad kan vi utröna ur breven?

Vi vet att Sophie träffade Nathan Elkan när hon var 17 år och när hon var 19 år gifte de sig på Nääs. Nathan hade musikbokhandel i Stockholm, han importerade strängar från Italien och gav ut musikverk. Dotter Kerstin föds 1877,  de dog båda i juletid 1879 i Nizza. De ligger alla tre begravda på mosaiska kyrkogården vid Svingeln. Några år senare 1882, möter Sophie en ny man på Nääs, en belgisk man som skrev böcker om slöjd och pedagogik. Han nämndes i testamentet och han var mannen bakom hennes pseudonym Rust Roest - dådlös vila rostar. De verkar har haft ett förhållande som var öppet för familjen här i Sverige. Han var ju en gift man och levde familjeliv i Belgien så man kan tänka att det inte var helt okomplicerat. 

Sophie lever resten av sitt liv nära sin mamma och morbror August Abrahamsson, han bor på Stora Nygatan men sommarhuserar på Nääs och firar också sin 80 årsdag på Nääs. August var en man som var respekterad i familjen och hans hem står kvar intakt för alla de som skulle vilja se en interiör från sent 1800-tal. Sophie disonerade södra flygeln på Nääs tillsammans med sin mor som sommarviste.

Sophie har ett arv efter din man men är beroende av inkomster från sitt skrivande. Senare ärver hon en morbror och då får hon det bättre ställt. Hon var sjuklig, och ganska pessimistiskt lagd. Hon var mycket uppskattad i sin samtid för sin historiska roman John Hall, som blir den första romanen som hon ger ut under eget namn. Sophie gjorde grundlig research inför John Hall och bodde då i Stockholm. I kungliga biblioteket träffar hon bland annat en man som har John Halls originaldagbok, brev till hans fru osv. hon gör grundliga efterforskningar. Hon reste också till Gunnebo och träffade Hilda Sparre, där undersökte de ritningar och arkiv som fanns på vinden.

Sophie fick senare mycket kritik från Böök och hon slutar att skriva, hennes hälsa sviktade dessutom. Skrev pjäser de sista 10 åren av sitt liv. Recensioner av pjäsen John Hall, föreställningsbilder med dekor och annat kan man hitta i arkiven. Dog av en hjärnblödning i april 1921. Selma Lagerlöf började många gånger på Sophie Elkans biografi men hon färdigställde aldrig någon text, hon skrev däremot ett vackert begravningstal som trycktes i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning.  

Självklart återkommer frågan om vänskapen mellan de båda kvinnorna. Hon som kallades Sappho av sina väninnor i ungdomen, hur var det med henne och kärleken? Att väninnan Selma Lagerlöf var mycket förälskad under en tid verkar helt klarlagt. Var det besvarat? De möttes hos Ellen Key på en uppläsningsafton hos sällskapet Nya Idun och Selma sägs ha sagt till Sophie: 
- Ni är mycket vacker och jag vet att vi kommer att bli vänner.

31 maj under Pridefestivalen kan de som har lust komma till Domkyrkan kl 19. Då bjuds en dramatiserad läsning av Selma och Sophies brev ackompanjerad av musik från tiden.

Jag blir sugen på att åter läsa de ofta självbiografiska novellerna som jag kan hitta i samlingarna I fågelperspektiv och Från Östan och västan. Det får bli min fortsättning på Göteborg Läser! 

med en gyllene biljett

- Anna, Anna. Vet du att man kan vinna en gyllene biljett? Då får man besöka chokladfabriken!
- Men, får man verkligen göra så? De har nog betalat Willy Wonka för att de skulle få sno idén!
- Jag vill då inte vinna, tänk om jag blir uppsugen i röret!

amerikanska noveller: Joyce Carol Oates

Novellix senaste kvartett har temat amerikanska läskingar. Jag är ingen läsare av skräck och det här är på gränsen till vad jag fixar. Joyce Carol Oates har skrivit en psykologisk novell som utspelar sig runt Boston på 1880-talet, medium och andar har en betydande roll och budskapet "Det finns ingen död" upprepas obönhörligt Nattsidan igenom.

Jag är inte så förtjust i JCOs gotiska texter, jag föredrar annat, hon har ju en stor produktion som jag kan välja bland. Hennes ungdomsböcker och romaner, som visserligen kan vara mycket svarta och beskriva hemskheter har jag läst och gillat de allra flesta. Favoriter är: Blonde, Fallen, Dödgrävarens dotter, Älskade syster, Det var vi som var Mulvaneys, Mörkt vatten, Stor i käften, Freaky Green Eyes, Snygg och Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg.

För alla som gillar läskig läsning så är säkert Nattsidan precis perfekt, men den var inte för mig.

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

måndag 20 maj 2013

kvällen avslutades i vemod

Göteborg läser träffades på Nääs idag för att lyssna till Marie Hjalmarsson Engelke och på vägen hem fick vi (två äventyrliga medlemmar) för oss att försöka se Sophie Elkans grav. När vi kom till Svingeln såg vi att grinden till den mosaiska kyrkogården stod på glänt och stilla smög vi in i försommarkvällen. Grusgångarna var övervuxna med smultronblom, häggen doftade, bangårdens tåg dundrade förbi och koltrasten sjöng. Hela kyrkogården med sitt höga gjutjärnsstaket liknade en plats som glömts av världen. Ogräsen växte högt, gravstenarna med minnesord över många välkända och prominenta göteborgare var vittrade och texten på Sophies sten var nästan oläslig. Kvällen slutade i en vemodig stund, försommarkvällen och förgängligheten blev plötsligt ett.

H C på vårt vis: del 5 - Prinsessan på ärten

Till den här sagan gjorde vi en ljudsaga - därför får en bild
gjord av andra påminna oss om berättelsen.
Eleverna var väldigt övertygande om budskapet i sagan:
- Man måste lita på att de som kommer och knackar på dörren vet vem de är, det behöver man inte testa med hjälp av ärtor...

på tal om hockey

Populära böcker just nu:

fasanjägarna - ruggigt otäckt!


Jussi Adler-Olsens deckare är förfärligt otäcka. Nu är det del nummer två i serien, Fasanjägarna, som jag lyssnat till och det är ruskigt utstuderade och psykologiskt utmanande scenarier som han tecknar för mig. Faktiskt såpass att jag nästan stänger av emellanåt för att värja mig. I Lundströms bokradio i helgen berättade några olika deckarförfattare om hur de hanterar sin rädslor när de skriver, om jag vore Adler-Olsen så skulle jag bli totalt vettskrämd av att fantisera ihop sådana grymheter. Någon slags filter måste han säkert ha för att ens komma på idéerna, men man undrar om han kan sova gott om natten?

Hur som, spännande är det och berättelsen har många av de där elementen som jag gillar hos en deckare med okonventionellt polisarbete parat med svidande samhällskritik, i den här historien är det överklassen och psykvården som får sig en skopa. 

Men, jag skrev det i min text om Kvinnan i rummet och jag skriver det igen. Snälla låt mig slippa Stefan Sauks uppläsningar. De är förfärliga, hans repertuar av dialekter och konstiga skratt tar snabbt slut. Tyvärr verkar jag vara ensam om att ogilla hans inläsningar så jag får dras med honom i del tre också. Mot Flaskpost från P!

söndag 19 maj 2013

imorgon ses vi på Nääs!

Imorgon träffas Göteborg Läser för att lyssna till föreläsning
 om Sophie Elkan och Selma Lagerlöfs liv på slottet. Alla intresserade välkomna!
Väl Mött! 18 i caféet.

porslinsfasaderna

För Eriksfors låg inte bara i Västmanland. Byn låg mitt i självaste gamla Bit-ihop-Sverige. Knäpp-igen-Sverige. Självsprickornas och ögonspringornas Sverige. Ett vakande, allseende Sverige. Ett Sverige som helst inte svarade. Ett Sverige som minsann visste hur fan det stod till.
Porslinsfasaderna  skriven av Sven Olov Karlsson är en berättelse om tre generationer i ett bruks-Sverige som är på väg att försvinna, han beskriver en familj som är lite eljest. Där tystnaden råder, där drömmarna glöms och göms i vardagstristess och kärlekslöshet. Det börjar på 20-talet med Alvar som efter rekryten drömmer om en framtid som åkare men T-Forden han köpt levereras i byggsats. Enda dottern Saga sover helst inte alls eftersom hon då drömmer otäcka sanndrömmar och dotterdotter Margona förverkligar, trots ingen uppmuntran eller hjälp hemifrån, sina drömmar om ett liv som antikhandlare. Hon lyckas skaffa sig den fina yta, den fasad som ska täcka över den torftiga bakgrunden men ingen i familjen är särskilt imponerad. Det gäller att inte vara förmer. Märkvärdig.

Sven Olov Karlsson skildrar ömsint och med humor en svensk mentalitet, ett svenskt kynne som jag och säkert många kan känna igen oss i. Han skildrar en landsbygd där de sociala normerna är stenhårda och förändringen går långsamt. Till slut är det som en gång var ändå passerat, jag tänker på hans två böcker om svenska ödehus, den här romanen hör liksom ihop med dem. Jag är glad att jag läste men boken lämnar mig med en vemodig känsla, jag är uppvuxen på landsbygden och den här berättelsen träffar nog alltför mycket mitt i prick.


lördag 18 maj 2013

amerikanska noveller: Sylvia Plath

Fyra amerikanska författare presenteras med
varsin novell i Novellix nya kvartett.
Jag började med Sylvia Plath.

Sylvia Plath är en av de där författarna som jag återkommit till genom åren. Från den första läsningen av The Bell Jar i 20-årsåldern, via diktsamlingar, läsning av Ted Hughes dikter, omläsning av Glaskupan, hennes dagbok, dotterns läsning av The Bell Jar och nu är det dags för en novell.  Johnny Panic och drömbibeln verkar, som mycket annat av det som Plath skrev, som en mycket personlig och självutlämnande text. Huruvida den är självbiografisk eller ej har jag inte lyckats googla fram men på insidan av omslaget berättar förlaget att hon arbetat på ett mentalsjukhus, på ett sjukhus utspelar sig också den här novellen. 
Den berättar om en ung kvinna som i hemlighet tecknar ned människors drömmar, hon smygletar i gamla journaler och när de anteckningar hon hittar inte är dramatiska nog så fyller hon på med fantastiska berättelser. Gränsen mellan verklighet och dröm suddas ut allt mer. Sylvia Plath skriver med ett precist språk och när hon beskriver översköterskan med orden: Man skulle kunna rispa hennes ögon med en nål och svära på att man hittat ren kvarts så får jag som läser bilden helt klar för mig. Kompakt, innehållsrikt och poetiskt. Temana i hennes texter återkommer och också i den här novellen får jag ta del av psykisk ohälsa, möten med herr Panik:
Kanske börjar en mus ganska tidigt tänka att hela världen styrs av enorma fötter. Men som jag ser det styrs världen av en endaste sak. Panik med hundansikte, djävulsansikte, horansikte, panik i versaler utan något ansikte alls - det är samme Johnny Panic, vare sig man sover eller är vaken.
Ariel heter diktsamlingen som kom i nyöversättning härom året, Glaskupan   är måsteläsning och den här novellen rekommenderas!

- en novellvåg i bokbloggarhavet - 

göteborgsvarvet kräfva en repris!

vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Gästbloggare M:

"Jag springer en del" ljög jag på anställningsintervjun när jag fick frågan om hobbys. Jag kunde lika gärna svarat att "jag bowlar en del" eller "jag går en del på bio". Nu, tjugo år senare, hade det varit mer sant. Som all annan medelålders medelklass springer jag, Göteborgsvarv och Lidingölopp, och börjar snegla på maraton. Klockren målgrupp för Haruki Murakamis "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" alltså. Fast när han utan uppvärmning svarar på frågan vad han tänker på när han springer (inget särskilt) konstaterar han lakoniskt att den som ställer en sådan fråga med största säkerhet inte springer själv så kanske skriver han i första hand för dem.

Redan i inledningen förstår man att det här blir konkret. Det handlar verkligen om löpning, vad han använder löpningen till, hur han löper och dess konsekvenser. Ingen symbolik, inga paralleller till något annat, ädlare eller högre. Ordet meditativ nämns inte i texten vad jag minns, bara en sådan sak. Mannen springer helt enkelt. 60-70 km i veckan, i princip dagligen. Löpningen fyller en funktion för honom, en disciplinerande sysselsättning att hänga upp det ensamma författandet på och dessutom ge de fysiska förutsättningarna för att orka. Han började springa för att skriva bättre och författarskapet ringlar sig fram som en bihandling i boken, men när han pratar om löpning pratar han i första hand om löpning. Kanske är det japanskt, att anspråkslöst ägna sig åt något utan att behöva rättfärdiga det med något annat syfte än just att ägna sig åt det.

Han är seriös. En del av boken handlar om träningen inför New York Marathon. Han ser sin kropp som ett djur som behöver läras att förstå sin uppgift genom tillvänjning. En inställd träningsdag får djuret att tappa skärpa och fokus. Jag gissar att en fysiolog hade varit måttligt imponerad av upplägget, men poängen är inte att lära ut träningsmetoder utan att förklara hur han springer. Det är lika viktigt som varför.

I efterordet tar han för säkerhets skull en gång till ned det hela till ett enkelt nöje. Han har fått intervjua John Irving springandes i Central Park och han har haft samma löpvanor som en vacker ung Tokyokvinna som han brukat nicka till men aldrig tilltalat. Strax innan har han tillåtit sig en existensiell utvikning om att meningen med livet måste reduceras till något begripligt och varför inte löpning lika väl som något annat. Ja, varför inte? Om någon frågar vad jag gör kan jag alltid svara att "jag springer en del".