torsdag 25 april 2013

när duvorna försvann


När duvorna försvann var en sådan där bok som jag så innerligt gärna ville tycka om och älska, Sofi Oksanens intentioner att levandegöra Estlands historia genom litteratur är både spännande och välkommet. Men --- den här romanen lyfter inte för mig, jag funderar på om det är för att jag inte finner någon människa att riktigt tycka om i det här romanbygget. Visst är det så att andra världskriget i allmänhet och vapenslag, motståndsrörelser, underrättelsetjänster i synnerhet intresserar mig sådär och jag blev rejält avskräckt när jag hörde Oksanen berätta i en intervju att hon lagt ned mycket tid på research i olika krigsarkiv. Tror nog ändå att berättelsen med en man som på 60-talet bestämmer sig för att passa in i partiapparaten och skriva en historieskrivning där tyskarnas ockupation av Estland under kriget skall svartmålas för att Sovjetunionens förträfflighet skall framgå skulle kunna intressera mig mer. Han klipper och klistrar med både identiteter och historien och till sist vet man inte vad som är sant eller inte. 

Men --- de här personerna intresserar mig inte lika mycket som Aliide och Zara, de mötte jag i Utrensning och trots att det var en förfärligt jobbig läsning så gjorde de fina kvinnoporträtten att jag vill läsa vidare. Jag engagerade mig i deras öde och villa läsa till slutet. Så blev det inte med När duvorna försvann, jag fick faktiskt bestämma mig för att läsa 50 sidor om dagen för att komma igenom och dessutom varva med annat. Det mina bloggvänner, vet ni är ovanligt. Inte sagt att den här romanen kanske passar andra bättre än mig!

Ikväll kan man höra Sofi Oksanen på Kulturhuset i Stockholm där hon samtalar med bokens översättare Janina Orlov. Ryktet säger också att vi som inte bor i huvudstaden får träffa henne i babel på söndag. Det blir najs, oavsett om den senaste boken är för mig så brukar intervjuerna med henne bli alldeles särskilda!

SvD, GP och Sydsvenskan skriver om boken.

10 kommentarer:

  1. Ooonej! Jag hoppas verkligen vi gillar olika här. Jag lägger hoppet till den lilla historienörden i mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ska bli spännande att läsa vad du tycker!

      Radera
  2. Svar
    1. Hoppas eller hoppas att du gillar den bättre?

      Radera
  3. Jag hadde läst alla hennes böcker fram til nu och tyckte om dem, men den sista boken klarade jag bara 60 sidor att läsa. Efter 60 sidor ga jag upp - när det går inte, då går det inte och man skall inte läsa det man inte tycker om.

    Jag har sett det också hos andra författare att efter några böcker börjar de experimentera med mer komplicerade stiler och då försvinner innhold bakom utseendet. Synd!

    (Jag ber om ursäkt för min svorsk - efter många år i Norge blir det svårare och svårare med svenska)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar, visst kan det vara så att författare glömmer skogen för alla träd... Det att de tänker mer på hantverket och detaljerna än att se till helheten. Så kändes det med en här romanen. Mycket är säkert alldeles utmärkt researchat men känslan av sammanhang saknas.

      Radera
  4. Nej! Säger som litteraturkvalster: Jag hoppas vi tycker olika! Nu har ju du tagit ner förväntningarna något och det hjälper kanske :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Måhända, eller så ser du helt andra kvaliteter som jag inte såg den här gången? Ser fram emot din text!

      Radera
  5. Jag gillade den här boken skarpt. Jag fångades av språket och historien. Det enda jag kan anmärka på är att jag gärna lärt känna karaktärerna bättre.

    Det ska tilläggas att jag aldrig läst något av Oksanen tidigare och inte kan jämföra med tidigare böcker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt att du gillade! Jag tyckte nog att det blev lite för snyggt, stilistiskt för genomtänkt.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!