söndag 23 september 2012

varför vara lycklig när du kan vara normal?


När jag föddes blev jag det osynliga hörnet av en hopvikt karta. Kartan har fler än en rutt. Fler än ett resmål. Kartan som vecklar ut sig leder inte precis någonstans. Pilen som säger DU ÄR HÄR är ens första koordinat.
En del av den resan som kallas livet får jag följa med på i Jeanette Wintersons självbiografiska bok Varför vara lycklig när du kan vara normal.  Den drastiska och välformulerade titeln har hon hämtat rakt ur en ordväxling i sitt egna liv. När hon 16 år gammal berättade för sin adoptivmor att hon var förälskad i en flicka så svarade Mrs Winterson med de orden som så slagkraftigt sätt sammanfattar frågorna som ställs genom boken. Vad är lycka? Vad är normal? Behöver man vara normal för att vara lycklig eller ska man vara lycklig för att vara normal? 

Ett framgår tydligt av den här fantastiska texten att Mrs W var en mycket olycklig kvinna som med hjälp av fanatisk religiositet försökte betvinga sin ångest.
Hennes lidande var hennes rustning. Så småningom blev den hennes hud. Sedan kunde hon inte ta av den.
Jeanette växer upp i en arbetarklassfamilj norr om Manchester och genom  hennes barndom löper ett stråk av utanförskap, ensamhet och utsatthet. Hon skriver att kärlek var något helt okänt: Jag trodde kärlek var förlust och hon delar med oss små korta glimtar av omsorg och långa stunder av orimliga kränkningar som inget barn ska behöva utstå. En uppenbart sjuk mamma som låser ute sitt barn sittande natten igenom på tröskeln, använder bibelns ord att hunsa och förtrycka och är helt oförutsägbar. Jeanette har ändå på något vis kommit dithän i boken att hon kan förstå en del av Mrs Ws handlande och skriver att hon kan känna tacksamhet mot sin adoptivmor, utan henne hade hon troligen inte blivit författare. Det känns ju för en läsare som en väldigt generös inställning men inte förutan gav hon flickan Jeanette långa ensamma stunder som fördrevs genom att läsa och fantisera och bibelstudierna gav henne ett rikt språk.
Ett svårt språk - det är det som litteraturen ger oss - ett språk som är kraftfullt nog att säga som det är. Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.
Jag hade rader inom mig - en sträng av ledljus. Jag hade språket.
Som ni förstår alla mina citat så tyckte jag mycket om den här boken. Meningarna är så rika i innehåll att jag skulle kunna plocka dem en och en och läsa dem om och om igen. Den berättar så fint med både humor och svärta om hur det är att gå vidare i livet, att bära med sig sina trauman, förvalta dem till något viktigt och vackert och sedan leta sig fram till ett lyckligt liv. Jag ångrar emellanåt att jag inte läste på engelska, orginalspråket lyser igenom och jag förstår att vissa delar varit kluriga att översätta.  Jeanette Winterson har skrivit om sin barndom tidigare i den numer moderna klassikern Oranges Are Not the Only Fruit och nu ser jag mycket fram emot att läsa om den. Innan dess några sista rader från Wintersons penna:
Berättelsen passerar tröskeln från min värld in till din. Vi möts på berättelsens trappsteg.

Fina intervjuer med Jeanette Winterson finns i SvD samt förstås i Babel.

8 kommentarer:

  1. Läst och skrattat åt dråpliga Det finns annan frukt än apelsiner, ska nog läsa även denna allvarligare variant.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker att de kompletterar varandra. Den senaste boken är också mycket humoristiskt emellanåt!

      Radera
  2. Jag har inte kommit mig för att läsa något av Jeanette Winterston ännu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man kan mycket väl börja med den senaste om man vill!

      Radera
  3. Jag är faktiskt just på väg att börja boken och tror att jag också kommer att gilla den :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tror jag oxå! What's not to like? Intelligent, välskrivet och gripande.

      Radera
  4. Jag ställde mig i kö för denna på biblioteket efter förra veckans Babel. Hoppas det funkar att ha denna som den första Winterson man läser...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tror jag säkert att det gör!

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!