lördag 18 augusti 2012

söta fredag

Söta Fredag av Ia Genberg är en färgglad bok, helt limegrönt omslag, ceriserosa insida, turkos med cerise tryck i krusidullig stil. Utseendet signalerar lördagsgodispåse; lättsamt, sorglöst, samtida troligen chick-lit och så möter mig en helt annan bok. Det tar flera timmar av läsning innan jag faktiskt ställer in mig på den bok som finns där innanför pärmarna som är visserligen är samtida men med humor av det mer ironiska slaget och som vill diskutera och dissekera företeelser mitt i samtiden. Återkommande är synen på tid, hur en minut kan passera i en blinkning och samtidigt kan kännas som en evighet.


Minuterna går oändligt långsamt, som alltid när man tar en cigarett. Det är där rökningens njutning ligger, i förmågan att kliva in i en minut, fylla den med rök och få den att slå av på takten. (...) Att röka handlar till en del om nikotin men mest om tid, och det är därför som ingen röker längre, för ingen anser sig ha tid med dessa hålrum - även om det är just vad de kanske skulle behöva: ett litet och regelbundet återkommande uppskjutande, en minut som tvingas stanna upp i sitt tvångsmässiga tickande. Det är som att plötsligt få syn på havet. (s 201)
Max, fotograf, får ett uppdrag av sin barndomsvän IT-konsulten Tobbe som ligger svårt skadad på sjukhus. Han ska skriva om en dag i augusti, han ska skriva om den där söta fredagen när Tobbe fann sig själv på ett fotografi, på en plats han aldrig besökt och med en kvinna han aldrig träffat. Och han ska reda ut, bringa klarhet och skriva "Det enda man egentligen behöver veta" . Nu är det Max som får uppdraget  och han låter dagen breda ut sig med just ovidkommande detaljer, utvikningar som till exempel ett kapitel där namnet Torbjörn dissekeras. Jag ser genom ett kalejdoskop av händelser som färgas blå, gula och turkosa en varm augustidag i Stockholm. Bitarna bildar sakta ett mönster. 

Det här är en ordrik roman med ett stort antal utvikningar om diverse ämnen som alla har något att berätta om livet i staden alldeles just nu och de flesta bitarna formerar sig ut från Tess. Tess, kvinnan på det där fotografiet, är huvudperson nummer tre, hon är programledare på TV och hon har känsla för tid. Hennes hemlighet är att vänta ut tystnaden samtidigt som hon har på känn att applåderna blir kortare och kortare och naturligtvis ägnar Max ett kapitel i boken han skriver för att undersöka den perfekta applåden.

Ordrik och aningen för lång blir min text om den här boken och ordrik och aningen för lång tyckte jag Söta fredag var. Där finns en glädje i formuleringskonsten och ett skarpögt iakktagande av samtiden men för mig blir det för mycket. Jag blir övermätt, sådär som det kan kännas när man tryckt i sig hela godispåsen på en gång. Lite för mycket av det söta. Lite för mycket av allt.

6 kommentarer:

  1. Ordrik. Ett ord som får mig att sky en bok. Jag gillar inte ordrikt och för många utvikningar. Den här boken hamnar inte på min lästipslista.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, då kan jag tänka att du ska avstå. :-)

      Radera
  2. Håller helt med bloggbohemen. Ordrik går bort!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då får ni välja en annan bok :-)

      Radera
  3. Jag gillade den jättemycket. Just för alla fyndiga utvikningar och kvicka formuleringar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillade det också men för mig blev det lite för mycket men fyndig - absolut!

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!