fredag 23 mars 2012

havsmannen

Det finns en början och det finns ett slut. Och allt måste bli värre innan det blir bättre.
- Vem tror du kommer och räddar oss? frågar lillebror Robert storasyster Nella. Är det polisen? Är det fantomen? Eller är det berättelserna?

I Carl-Johan Vallgrens roman Havsmannen är det de två tonåriga syskonen mot världen. Redan innan det första kapitlet är slut så har läsaren bilden klar, föräldrarna missbrukare, Nella tar ansvar för att radhuset som soc betalar åtminstone liknar ett hem, lillebror har svårt i skolan både med inlärning och grov mobbning. Som tröst har syskonen berättelserna, det är bara det att i just den här berättelsen finns ingen början och inget slut. Skuggan finns där hela tiden trots att Nella springer allt hon orkar, hennes egen skugga pilar fram som ett havsvidunder i en grund vik och allt hon vill är att skydda sin lillebror.

Det här är en fantastiskt drabbande bok. Den slår knytnäve på knytnäve i magen och våldet är grymt, sadistiskt och trappas upp till grov kriminalitet. När Havsmannen dyker opp i berättelsen som en mycket påtaglig bild av det annorlunda så får vi följa Nellas kamp för att skona honom, det är som om hela deras existens hänger på det. Hon tar hjälp av sin vän Tommy och den ungerske mannen som hon träffat på biblioteket, professorn. Mer om berättelsen avslöjas inte här för det skulle förstöra läsupplevelsen. Carl-Johan Vallgrens kännemärken med starkt symbolik, idéhistoria och samhällskritik finns med i den här boken men också en spänning som byggs upp och kulminerar i dramatik á la amerikansk storfilm. Ska inte beskrivas, läs alla läs!

Samma dag som jag började läsa boken låg där en inbjudan i min brevlåda: Välkommen på återträff - 30 år sedan nian. På framsidan av inbjudan var klassfoton på oss alla och det är inte utan att jag börjar fundera över mina klasskamrater, visst fanns där Robertar också i min närhet. Extra konstig blev känslan när jag upptäckte att boken utspelar sig 1983 när jag själv just lämnat nian och jag kastades genom läsningen tillbaks till högstadiets skolgård. På så sätt så träffade Vallgren en alldeles rå nerv hos just mig och det påverkade min läsning. Han har i sin berättelse förflyttat sig till sin tonårs miljöer, han berättade i babel i onsdags om hur han i skrivandet av den här romanen fått leta i sina minnen. Platsen är Skogstorp i kanten av den lilla staden Falkenberg och han beskriver på ett grymt sätt hur utsatta barn kan vara, de som tror sig vara starka och tuffa ger sig då alltid på de som är svagast. Det kan man se i skolan idag och det kunde jag se i min egen högstadietid. Jag hoppas, hoppas att de barn och ungdomar som jag möter idag känner att de har en vuxenvärld som de kan vända sig till. Jag hoppas men jag är inte helt säker. Inte alls säker faktiskt.

Läs SvD, DN och GP s texter om romanen.

10 kommentarer:

  1. Tack för tipset! Den måste jag läsa. Fast jag kan också få alldeles ont i magen när jag tänker på hur många olyckliga barn jag kanske missat att hjälpa i mina dar i jobbet, trots goda intentioner. Och jag vet folk i min egen klass som det gick riktigt dåligt för därför att ingen såg dem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just alla de känslorna får jag också. Det var en upprörande bok för mig personligen.

      Radera
  2. Han var så fin att lyssna på i Babel men temat med misär och våld skrämmer mig lite. Fast vill nog läsa ändå....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var ett fint samtal i babel, jag läste berättelsens som en saga emellanåt för att hålla den ifrån mig. Det funkade ganska bra men visst är det en grym berättelse. Läs ändå!

      Radera
  3. Har aldrig haft någon längtan efter att läsa Vallgren, men blir faktiskt lite sugen på den här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skulle du säkert gilla. E-bok på paddan nästa...

      Radera
  4. Jag väntade att läsa din recension tills jag läst boken själv, men nu kan jag bara hålla med! Så bra, men så hemsk. Den träffade verkligen rätt in i känslorna och minnena!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst var den hemskt bra. Jag blev ganska omskakad faktiskt och det är inte en bok som jag kommer att glömma.

      Radera
    2. Nej, det blir nog svårt att glömma den.

      Radera
    3. Omöjligt faktiskt.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!