Det är Bodil och en scen. Det är några böcker och en stram vit stol och uppläsningen börjar. Bodil är mycket mån om att berätta att skådespelare det är hon inte, hon är författare som läser sina texter och trots att många texter är skrivna i jagform är det inte nödvändigvis henne det handlar om. Vi får möta Maurice från När kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Giselle från Tryck stjärna och Johanna ur Nästa som rör mig men det är först när vi får möta Bodil som föreställningen får nerv. 
Hon blandar de mer personliga texterna ur loggböckerna med dikter och reflektioner och scenen får färg. Den stora orange Malmstensfåtöljen i sammet som är av modellen Jättepaddan, bokhögar och en hemtrevlig lampa markerar övergånen mellan professionell och personlig. Personlig men aldrig privat är något som man känner igen från hennes blogg. Hon är mån om privatlivet och kanske skulle hon lättat lite på det privata för att ge föreställningen riktig nerv? Hur påverkar det privata livet hennes skrivande? Hur påverkar hennes livsresa det hon skapar? En del om just barn och ungdomen och skrivandet kan man läsa om i Mitt första liv som jag läste för några år sedan. Dags för omläsning snart. Det är professionellt och en härlig upplevelse och i slutet av förställningen vänder Bodil demonstrativt på ett av böckernas omslag; jag har blivit modigare nu genom att göra detta för er. Nästa gång skulle jag önska mig en ännu modigare författarinna som vågar dela med sig mer. Om jag personligen fick önska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!