söndag 22 januari 2017

urkass på läsutmaningar - men jag räknar länder. Gör du?

Året som gick var jag totalt urkass på att följa upp och redovisa för olika läsutmaningar som jag egentligen ville sköta så ambitiöst och så fint. Sån't är det. Livet.

Den enda utmaning som jag faktiskt har kunnat hålla i år efter år är att försöka läsa litteratur från många olika länder. Hittills i år har jag läst 12 romaner och de har författare från 10 olika länder (det sätt jag valt att räkna är alltid plats där författaren är född). Bra start alltså på den där eviga målsättningen - läsa från fler länder än Sverige, Storbritannien och USA.

Förra året slutade avräkningen på 163 lästa böcker och 38 olika länder, kan jag matcha det i år?

Jag kan försöka, det har ju som sagt börjat bra. Vill man följa min läsning i listform så har jag en sida för varje år där titlarna redovisas i samma takt som de läses. Välkommen dit för den som är nyfiken.

Hur är det med er andra? Är geografisk spridning viktigt för ert läsande? 

vinterstaden - ett nytt besök i Reykjavik

Vinterstaden är del fem i Arnaldur Indridasons serie om den sympatiske polisen Erlendur Sveinsson och den är nu aktuell i pocket. Jag trodde mig ha läst alla delar i serien men här dök det upp  ytterligare en del i nyheter hos Storytel. Klart att jag kastar mig på telefonen och laddar ned ljudboken, en tripp till Arnaldurland är alltid en god läsupplevelse!

I den här romanen undersöker Erlendur och hans team ett mord på en liten pojke som hittas vhjälstucken utanför höghuset där han bor. Pojken är av thailändsk härkomst och polisen funderar om det är ett mord med rasistiska förtecken, handlar det om knark eller har något som hänt i familjen?

Som alltid när man läser Indridason som är det en ganska långsamt och stillsamt berättad historia, där finns gott om tid att lära känna alla karaktärerna och jag är barnsligt förtjust i de isländska miljöerna. Erlendur har det stökigt med sitt privatliv, hans två vuxna barn har han dålig kontakt med och samtidigt som han utreder mordet på pojken konfronteras han med hur ensam han egentligen är. Hans brors död plågar honom och en del av romanen ägnas åt att börja nysta i vad som faktiskt hände den där dagen på heden när brodern dog. Jag gillar skarpt serien och tycker att man ska läsa dem i ordning. Börja med Glasbruket och sedan har men många härliga lästimmar framför sig!


lördag 21 januari 2017

den tid då ljuset avtar - en fantastiskt bra roman!

För alla som tycker om att läsa om 1900-talets historia, för alla som tycker om en vindlande släkthistoria och för alla som tycker om att läsa om Berlin och för alla andra också. Missa inte Den tid då ljuset avtar! På årets bokmässa köpte jag bara två böcker, en av dem var Eugen Rugens roman och meningen var att jag skulle läsa den inför hans besök i Göteborg. Det blev inte och sedan har den blivit liggande i flera månader, vilken miss! 
Året är 1989 och i det stora huset i Östberlin firar Wilhelm sin 90-årsdag. Tårtan avnjuts på porslin som stod i kvar i huset efter nazisterna och med bestick från Sovjetunionen. Partifunktionärenrna som kommer med utmärkelser och blommor har blivit allt äldre och Wilhelm själv sitter som en mager dinosaurie i en fåtölj. Han har överlevt sin tid och saknas på kalaset gör barnbarnet Alexander som flytt till väst. Alla förstår att DDRs tid, kommunismens tid snart är över ändå hyllas den gamle partihjälten. Eller hur var det nu, vem är Wilhelm egentligen? Under det 1900-tal som Wilhelm levat har de politiska strömningarna ändrat riktning många gånger och han har likt den överlevare han är följt med. Det är faktum som inte syns i hans levnadsteckning just på det här kalaset men som ger romanen ett mycket spännande ramverk. Ibland tänker jag att jag nog läst mig mätt på europeiska historiska romaner och så dyker en sådan här roman upp som skildrar händelser och platser som man inte känner till. Liksom Oksanens När duvorna försvann så ger mig den här romanen mängder av nya tankar, nya perspektiv och jag gillar. 

Det är europeisk historia som man får ta del av i den här mycket välskrivna och intressanta boken. Vi möter fyra generationer: Wilhelm, hans son Kurt som är historiker och gift med en rysk kvinna han träffat i arbetsläger, deras son Alexander som växer upp i slutet av den kommunistiska eran och i sin tur hans son Markus som blir vuxen i ett enat Tyskland. Det är fyra livsöden som indirekt skildrar ett lands historia, hela östeuropas historia och Ruge lyckas att berätta på ett sätt som gör det både spännande, angeläget och gripande. Jag hoppas att den här romanen blir läst av många, de förtjänar en riktigt stor publik!

fredag 20 januari 2017

Sherlock - hjälp mig tänka ett extra varv



Igår såg jag (typ sist av alla) det sista avsnittet av den senaste säsongen av Sherlock och några funderingar blev jag tvungen att lufta. Eller formulera, vilket troligen är hela poängen med just det här inlägget. Jag har älskat Sherlock, jag har älskat de totalt galet snygga blinkningarna till originalberättelserna, miljöerna och kostym, specialeffekterna, torr brittisk humor, rappa dialoger och skådespelarnas prestationer inte att förglömma. Typ allt alltså, och frågar man mig så är det en av de bästa tv-serierna någonsin. Men nu kan jag tycka att säsong 4 hade skruvat handlingen ett snäpp för mycket. Det har alltid varit en kamp mellan gott och ont men kanske drogs det ett varv förbi och passerade det osannolikas gräns? Jag är kluven, det är ju så snyggt, så snyggt och specialeffekterna exploderar mitt i fejan på mig men kanske, kanske blir jag inte riktigt lika berörd som tidigare. Det är mer ett äventyr och en saga än något som jag kan ta till mig och gömma i mitt hjärta. Sorgligt och ganska mörkt när känslan jag bär med mig och säsongen bjuder få skratt. Vad är gott och vad är ont ont, rätt och fel, var går gränsen för det som är mänskligt och vad är en människa? Sådana frågor blir man lämnad ganska ensam med i de senaste avsnitten och visst får den tittaren att tänka till men varför så totalkonstruerat? Med det sagt så ska jag erkänna att jag gillar fiolen (ni som sett fattar direkt). 

Är det någon annan som har tankar om den senaste säsongen? Inga spoilers i kommentarerna om någon inte ännu sett men hjälp mig gärna att reda ut huruvida det här var lika bra som de tidigare säsongerna!


torsdag 19 januari 2017

vegetarianen - Han Kang

2016 fick Han Kang det Internationella ManBooker-priset för sin roman Vegetarianen och nu är det dags för den att komma ut på svenska. Jag är väldigt kluven till den såhär efter läsningen, det är lite för mycket kroppsvätskor, galenskap och sex för mig. Någonstans så känner jag mig som observatör och får egentligen inte några större känslor för någon av karaktärerna. Yeong-hye är den tystlåtna, tillbakadragna och perfekt hustrun. Hon sköter hemmet, arbetar flitigt med sina översättningar och en dag bestämmer hon sig för att börja ta kommandot över sitt liv. Hon bestämmer sig för att bli vegetarian och beslutet provocerar hennes man, föräldrar, syster och svåger och snart handlar kampen inte längre om maten utan om både intellektuell frihet och revolt mot traditionerna. 
Någonstans är det en dröm som påminner om våld, det finns ett förtryck som ligger där i grunden och Yeong-hye protesterar på det vis hon kan. Romanen är uppdelad på tre delar och hon finns med i all tre, däremot är spelplatserna olika. I första delen handlar det om hemmet och äktenskaps, i del två är det svågern som använder henne i sitt konstnärsskap och i del tre så är vi tillsammans med systern. 

Jag läste den här boken nästan i ett enda sträck och jag var nästintill utmattad efteråt. Det är en krävande roman på det sättet att jag behövde koncentrera mig hela tiden, språket är precist och detaljerat och berättelsen försigår lika mycket bortom raden som på den. Något skaver ändå, det finns delar av Murakamis författarskap som jag inte gillar och kanske är det känslan av murakamish med livet i någon slags bubbla som jag inte riktigt gillar. Jag läste någonstans att i Sydkorea är novellkonsten upphöjd på ett annat sätt än i västvärlden och närmast en egen genre är den där tre noveller kommentarer varandra och bildar en helhet. Som sådan är form och innehåll perfekt, snyggt komponerat meeen. Inte min favorittyp av text. 

onsdag 18 januari 2017

bubblat var det här och en valnöt



Har du ställt fram de här för att matcha boken? frågar en av bubblartjejerna idag och visst vore det en genomsnygg passning till romanen Hustrun av Meg Wolitzer. Där spelar en (eller flera faktiskt) valnöt en bärande roll för handlingen och det var spännande att bubblarna den här gången hade ganska olika åsikt om boken. Några gillade ganska mycket och gav fyror i betyg. några tyckte den var långsam och tråkig att läsa. Snittbetyget blev ändå 3.5 till slut och det som många gillade var språket (förutom bildspråket som ibland var krystat ...) och hur snyggt romanen var sammanpassad. Vi gillade också hur en äldre kvinnas erfarenheter och tankar fick ta plats och hur hon berättar om sitt liv. Utan att avslöja allt för mycket så bestämmer hon ju sig till slut för att lämna sin man och redan i inledningen av boken så vet man just det. Äktenskapet är slut. Sedan får man i tillbakablickar följa parets liv, han är en upphöjd författare och hon hans före detta student. När äktenskapet är ett faktum lägger hon sin karriär på hyllan och lever för att backa upp sin man och det där att Hustrun på något vis i lyckas att göra sin röst hörd trots konventioner och hemmafruliv är härligt att läsa. Vi pratade om hur skickligt författaren beskriver livet i författarhemmet och man kan ju bli mycket irriterad på hur familjelivet beskrivs. Man blir ledsen å barnens vägnar och man är småförbannad mest hela tiden. 
Något vi inte gillade med romanen är att man som läsare ganska snart litar ut tvisten och då kan det nästan kännas som att bedra läsren när hon fortätter att lägga ut sidospår. Alla vet, då kanske man ska lita på läsaren och spela på det istället?

2017 kommer storfilmen regisserad av Björn Runge med Glenn Close i huvudrollen. Vi tror att det kan bli en kanonfilm!

vinter med kulturkollo presenterar #vante

Idag skriver jag om en älskad vante inne på Kulturkollo.
Kika in!

måndag 16 januari 2017

korpgudinnan - så avslutas trilogin om Turid

Turid, hennes make Frode och hennes frigivna träl Unna är ännu en gång på vandring. De har lämnat Danmark och har begett sig över vattnet till handelsplatsen Dyflin, irernas största by. Där möter Turid andra sedvänjor än de hon är van vid, nya gudar och dessutom vänjer hon sig vid ett liv som gift kvinna. Korpgudinnan är den avslutande delen i en trilogi som verkligen har behållt spänningen från första till sista sidan. Det är Turid och hennes utveckling mot en självständig kvinna som är den stora behållningen i serien.

Visst är det en spännande tid som skildras (vikingatidens sista år innan kristendomen tar över), visst finns där en andlig dimension med övernaturliga inslag och visst är det ett actionfylld äventyr där Kungadottern Turids resa mot nya platser ger berättandet ett naturligt driv. Men. Det är Turids resa från barn till kvinna som gör att jag läser vidare. Man bryr sig så om den kloka och starka Turid, man vill henne så väl och gläds med henne när livet är gott och man blir bedrövad när livet behandlar henne hårt.

Det och omsorgen om detaljerna, Östnäs är så noggrann med tidsmarkörerna och ner till minsta nål som håller ihop manteln är det (så vitt jag kan bedöma) historiskt korrekt. Det gör att hela sagan blir trovärdig och känns äkta.

Riktigt bra!

Hoppas nu att böckerna om Turid hittar till högstadiets SO-undervisning. Det skulle kunna gå att göra fantastiska tema kring dem både utifrån kön, makt, lag, religion och etik. Och språk, Östnäs har lagt sig vinn om att använda ett ålderdomligt språkbruk i lagom dos. Turids andedjur är t ex en Göpa. För mig som är västgöte är det självklart vilket stort kattdjur som åsyftas men för ungdomar idag finns där många uttryck att undersöka i texten.

Riktigt bra, sa jag det?

söndag 15 januari 2017

tre önskningar - feelgood från Australien

Liane Moriarty är ett säkert kort när man är sugen på en lättläst feelgoodroman som avkoppling. I hennes debut Tre önskningar  är formen väldigt mycket chick-lit till skillnad mot de senare romanerna som Öppnas i händelse av min död och Stora små lögner som i större utsträckning skildrar familjelivet men gemensamt för dem alla är att de är varma, välskrivna, humoristiska relationsromaner.  I Tre önskningar är det trillingarna Cat, Lyn och Gemma som alltsammans cirkulerar runt. De är dryga trettio och trots att de har samma födelsedag och delvis samma gener befinner de sig på väldigt olika ställen i livet. Cat längtar efter barn tillammans med sin sambo, Lyn driver sitt framgångsrika företag och har både bebis och bonustonårsdotter, Gemma är den flyktiga systern som har svårt att hålla fast i både karriär och pojkvänner. De bor alla i närheten av varandra i samma stad som de vuxit upp, troligen Sydney (?) och de umgås tätt med hela sin familj men känner de egentligen varandra? Systerskapet ställs på sin spets när de ska fira födelsedag tillsammans och bubbelkalaset slutar i förskräckelse och ambulansfärd.

Nu är det inte dramatiken (som det finns gott om i den här romanen) som gör Moriartys böcker till mysig läsning, inte i min värld i allafall utan det är vardagsskildringarna och igenkänningen i mängder av olika situationer som gör att jag läser vidare. Dialogerna är välskrivna, berättelsen har driv och ska man vara lite gnällig så visst är det schablonvarning och ganska mossiga könsroller som skymtar. Jag inbillar mig att det är lite typiskt australiensiskt med karlakarlar, hemmafruar och snygga långbenta tjejer? Rätta mig gärna om jag har fel, oavsett så kan jag ha överseende med det eftersom känslan i alla Moriartys romaner är varm och inbjudande.