fredag 24 mars 2017

Tiden är inte än - en roman om digerdöden?

Ja, i förstone är Tiden är inte än en roman om ett Europa som är statt i en total omvälvning, digerdöden härjar och hela byar kan plånas ut på några veckor. Sjukdomen drabbar urskiljningslöst och enda sättet att överleva är att hoppas på tur eller fly. Den unga kvinnan Sigrid beger sig ut på vandring på kontinenten när hela hennes familj dött. Hon väljer byta ut sin klänning mot hosor och håret klipps, allt för att hon skall kunna resa obehindrat i ett Europa som drabbats av något oförklarligt och skrämmande som kanske är ett straff från Gud? Sigrids förvandling mellan olika identiteter är en av bokens teman, hur människan förändrar sig och anpassar sig när de yttre förhållandena så kräver. Sättet att se på människan Sigrid förändras i grunden när hon reser som man och just det är lätt att relatera till nutid. Det råder fortfarande mycket stora skillnader på hur de olika könen blir behandlade av omvärlden och vilka förväntningar som ställs på en kvinna respektive en man. Sigrids glidande mellan könen gör att man ibland blir lite lagom förvirrad i läsningen, det är så snyggt gjort! 

Det och rädslan för det man inte kan förklara är lätta att dra paralleller till i nutiden i den här romanen. Redan på medeltiden var det judarna som var de som man kunde använda som förklaring till att pesten drabbade, och i berättelsen dyker då och då upp kommentarer från en röst som berättar om andra omvälvande tider i Europas historia. Idag har vi andra att skylla på om det går illa för oss som individ, land eller kontinent. Det är andra som är "de andra". Det här är en bok som handlar om människorna på medeltiden, den handlar om människorna nu. Den handlar om människorna på flykt och den handlar om människorna som mest av allt vill ha ett hem där de kan leva ett gott, tryggt liv. 

Jag är en sån som tycker om att läsa och tänka själv och kanske blev just greppet med kommentatorn lite övertydligt. Annars finns där lite att inte tycka om med den här boken. De medeltida miljöerna med både landsbygd och städer, människorna som Sigrid möter på sin vandring, känslan av utsatthet och längt efter en bättre och säker framtid är alla gestaltade på ett sätt som gör att man bara vill läsa vidare. Man vill att det ska få ett lyckligt slut så att man kan pusta ut, i fiktionens värld är det ju ganska lätt att få till just det. I verkligheten kan det vara en annan utmaning. Vi får ändå inte glömma att människorna det är vi. I oroliga tider och i trygga tider så är det mänskligheten som kan förändra. 

Elin Boardys första roman var en sådan där debut som bara knockade mig, det poetiska berättandet i Allt som återstår gjorde att jag vill läsa allt som Boardy skriver. Lyckost er som har hennes romaner kvar att upptäcka!
I mitt exemplar fanns en hälsning från Elin Boardy och
självklart blir det en bok som får en plats i min hylla!

torsdag 23 mars 2017

Tiden är inte än - vinn ett eget exemplar!

Tiden är inte än är en riktigt fin roman skriven av en av mina svenska favoriter. Elin Boardy berättar om ett Europa i förändringens tider och som alltid är det mycket läsvärt. Helena skriver så vackert om den på Kulturkollo idag och imorgon är mitt huvud förhoppningsvis såpass piggt att också jag kan skriva en rad eller två. 

Eftersom jag både har köpt ett eget exemplar av boken och fått ett recensionsex från förlaget så har jag en bok över här hemma i hyllan. Om någon skulle vilja ha mitt exemplar så ordnar jag en enkel liten tävling. 

Berätta här i kommentarerna om din bästa historiska roman så väljer jag ut en vinnare på söndag den 26/3 kl 12. 

Väl Mött!


tisdag 21 mars 2017

ett bräckligt liv - trilogin är all


Veckans tema på Kulturkollo är "Att förändra världen" och kanske är den tid som Göran Redin skildrar i sin Lövberga-trilogi en av de som i grunden förändrade världen. Stormaktstiden med det trettio-åriga kriget förändrade i vart fall Sverige på många sätt. I romanserien som avslutas med Ett bräckligt liv får vi följa tvillingarna Erik och Karin från Lövberga gård i Östergötland. Medan Erik drar till kriget så arbetar Karin med bokföring i hyttorna. Genom dem, och de som de möter på vägen, får den som läser en ganska vid bild av Sverige på 1600-talet. Jag har skrivit tidigare om hur staten Sverige byggts upp med ett skattesystem som finansierar krigen, kunniga yrkesmän som kommer till Sverige för att bygga städer, båtar och hantera gruvindustrin. Holländare, valloner och tyskar - alla kom de till landet i norr för att erbjuda sitt kunnande och sin arbetskraft. Med dem följde idéer om både hur företag skall skötas, undervisning skall bedrivas och staten skall styras. I Göteborg, där jag bor, pågår just nu en sprillans ny utställning som ska påminna om att staden snart fyller 400 år. 
Gustav II Adolf som grundade staden med Älvsborgs fästning som försvarsborg mot väster är en av huvudpersonerna i den tredje delen av Göran Redins romanserie. I tid närmar vi oss alltmer den ödesdigra dagen då kungen dödades i kaoset i Lützen, som alltid så kan man fundera över vad som skulle hänt om hären varit bättre organiserad, om dimman inte hade kommit rullande och om konungen skulle varit vid bättre vigör? Det finns många sådana tillfällen i historien som man kan fundera över, vad skulle hänt med världen om inte JFK blivit mördad eller varför inte vad som skulle hänt i Europa om ölhallsattentatet på Hitler 1939 hade lyckats? 

Stickspår, men vad skulle egentligen hänt om kungen hade överlevt och inte lämnat kronan till sin lilla dotter? Nu hamnar landet i händerna på Axel Oxenstierna som blir förmyndare. Ett syskonbarn till honom, Ture Gabrielsson Oxenstierna, är en av huvudpersonerna i den delen av romanen som handlar kriget. Ture och Erik bildar tillsammans med några Östgöta ryttare en specialstyrka som står mycket när kungen. De tar med sig förfärliga upplevelser och en rejäl vagn guld hem från kriget på kontinenten. Karin i sin tur arbetar på Lövstabruk med herr De Geer som beskyddare och hon visar sin duglighet på många vis. Så mycket mer om handlingen tycker jag inte skall avslöjas, mer än att det slutar ganska bra. Det tycker jag är bra. 

Genom sidorna har jag fattat tycke för de olika personerna i den här serien och man vill att det ska gå dem väl. Ett annat av av nöjena med att läsa de här spännande böckerna om stormaktstidens Sverige är att man inte kan hålla sig från att börja googla. Man googlar och letar, i arkiv och i adelslängder och jag gillar ju sånt! Riktigt mycket faktiskt. Jag får helt enkelt ta tag i och skriva ned lite mer om min egen släkt, där skulle finnas både en och två romaner ...

I väntan på min roman (hihi) så tycker jag att alla ska passa på att läsa om Karin, Erik, Anders, Ture och alla de andra. Börja med Ett fjärran krig, fortsätt med En skärva hopp och avsluta med Ett bräckligt liv. Underhållande och lärorikt på en och samma gång!

lördag 18 mars 2017

det tysta köket - en resa i tid och rum


När jag besökte Sandgrund i Karlstad för ett antal år sedan så fascinerade väggen av små, små akvareller som skildrade vardagsliv i en annan tid mig. Det var bilderna på Arvid och hushållerskan Astrid och deras arbete och helg på det lilla småbruket som var motiven. Lars Lerin har vid många tillfällen återkommit till livet på Arvids gård som blev en fristad för den tonårige Lerin när han inte tyckte sig passa in någon annanstans. När så boken Det tysta köket dök upp som nyhet på Storytel så ville jag gärna lyssna, visst hade upplevelsen varit än starkare om jag hade haft konsten att titta på samtidigt men nu var det inte möjligt. 

Att lyssna till de korta små texterna, upplästa av Lerin själv, om den åldrande Arvid och hans rastlösa och excentriska piga Astrid är verkligen som attfärdas i en tidskapsel till ett annat liv. Ett liv som minner mig om min barndom på landsbygden där missionshuset och varubussens stopp på fredagar var givna samlingsplatser. En tid när småbruken fortfarande fanns kvar och när moderniteter som varmvatten inne inte var en självklarhet. Det tysta köket blev en mycket melankolisk lyssning, med Arvids bortgång försvinner en hel tidsera och det stycket som beskriver huset som öde är riktigt sorgligt. Det är med en kärleksfull blick på de två som Lerin målar med orden och för alla som vill förflyttas till landsbygden i tidigt 70-tal så är det här en fin upplevelse, som ljudbok men säkert allra bäst på papper. Låna boken på biblioteket eller varför inte som present till någon som var med då. Perfekt gåvobok! 



läser Karavan


regnet luktar inte här - ett familjeporträtt

Duraid al-Khamisis bok Regnet luktar inte här har underrubriken - ett familjeporträtt och jag tror att det är just det tillägget som gör att jag lägger ifrån mig den besviken. Jag hade så gärna velat läsa ett fördjupat porträtt om den irakiska guldsmedssläkten, om deras bakgrund och hur familjen förändrades i och med flykten från Bagdad. Det är när texten handlar om familjen som jag riktigt intresserar mig, när det blir ett reportage från Husbykravallerna eller en tonårigt trotsigt text om att samhället suger då tappar al-Khamisi mig. Tyvärr är det här för spretigt för mig, det ryms både en självbiografisk roman, ett gäng debattartiklar och flera socialrealistiska reportage i den här boken och jag hade helst läst romanen. Inte för att inte det andra intresserar mig utan för att berättelsen om familjen som byter ett överklassliv i Irak mot ett liv i arbetslöshet i Husby är värd att få ta plats. 
Boken både börjar och slutar på en strand på Gotland, där mötte den 8 år gamle pojken Sverige för första gången. Efter en mardrömsfärd över Östersjön i ett lastrum på en alldeles för liten båt kom han till landet där Tomas Brolin var stjärna och frihet och demokrati rådde. 20 år senare återser pojken stranden och den man som nu står där är journalist och äger ordets makt. Han vet att det nya hemlandet har sina fel och brister, han vet att hans föräldrar aldrig riktigt kunnat känna sig hemma Sverige och hans egen känsla av att vara främling överallt är stark. Hur han än anstränger sig så är det ett faktum. Regnet luktar inte här, det luktar inte som i Bagdad. Det kommer det aldrig att göra. Barndomens dofter kommer inte igen. 

Idag på Lundströms bokradio hörde vi Gloria Gervitz säga att minnen är av naturen melankoliska för de handlar ju om något som inte längre är. Ändå måste vi fortsätta leva, fortsätta drömma. Den sortens känsla förmedlar den här texten i sina finaste stunder. 

torsdag 16 mars 2017

vi minns Torgny Lindgren

Jag nås av beskedet att en av mina absoluta favoritförfattare har avlidit. Torgny Lindgren har jag läst i hela mitt vuxna liv och jag älskar att höra hans romaner upplästa av honom själv. Jag funderade på vad som skulle kunna passa att reprisera och fann min text Minnen från 2011. 
Det här med minnet och minnen är verkligen något att fundera över. Torgny Lindgren hävdar i Minnen som jag lyssnat på som radioföljetong att vårt minne är synens gråstarr och hörselns tinnitus. Minnena ska alltså störa och grumla våra sinnen så att vi har svårt att uppfatta sinnesintryck på ett riktigt sätt. Fungerar då våra minnen som ett filter mot omvärlden?  Trots att hans text börjar med att han deklarerar att han inte har några minnen, där finns inget att berätta om hans liv så har hans röst nu förtrollat mig med sina minnesbilder under mer än 8 timmar. Hans hågkomster ur sitt minne är härliga att lyssna på även om han också berättar att "Sanningen kan man både ha och mista, det handlar om att fylla tomrummet i medvetandet.". Kan tro att vissa av minnesbilderna är utbroderade men det spelar väl ingen roll; anekdoter om egna tillkortakommanden, släktingar och vänner, författandets förutsättningar, filosofi, musik, religion och poesi i en skön förening. Vilken berättare han är, hoppen mellan vardag och djup, skröna och sanning. Som alla sanna berättare får han mig att vilja läsa vidare, veta mer. 

- repris från 2011 - 

naondel - en text på en blogg nära mig


Idag skriver jag om en fin fantasyroman på Kulturkollo.
Dessutom kommer författaren själv till tals. Kika in!