söndag 28 augusti 2016

nyttiga människor och vit melankoli

Negar Naseh, Daniel Qviström och Kristina Kappelin möttes för att samtala om vi och de, innanför och utanför. Qviström påpekar att språket som man använder styr sättet man ser på flyktingfrågan. Ord som flöde, transparens osv ger oss en viss distans. Någonstans är Sveriges sätt att hantera flyktingfrågan på ett sätt som gör att människor inte möts. Den starka staten gör att ansvaret mer läggs på samhället än på individen. Har vi ett moraliskt ansvar som individer?

Qviström har funderat på saken, han har till exempel undersökt vad som händer inom honom om han ger eller inte ger till tiggare. Hur ska man förhålla sig till nöden?

När möten väl sker så kan man ifrågasätta om huruvida man är rustad för de här mötena. Den vita melankolin sprider ut sig då man förstår att man inte kan, inte har möjlighet att förstå. Den priviligierade medelklassparets uppvaknande i De fördrivna förändrar deras värld och liv. Det lyckliga livet i södra Italien blir inte alls det som de trott. Det är ett lätt liv att leva på ytan men verkligheten tränger sig på. Korta texter, slagkraftiga formuleringar och affektiva medier gör att det kan bli bildningsbrist. Historielösheten kan vara en förklaring till att vi hänger fast vid vi och de. Vilka är då vi? Det är en fråga som är svår att besvara. är det vi som är vi i Europa eller är det vi i Sverige eller är det möjligen andra sätt som vi definierar vi genom? 

Frågorna blev stora och svårsvarade och Negar Naseh konstaterar att jag är en författare som skrivit en liten roman och kan inte svara på det här ... Negar menar att det är djupt mänskligt att vända bort sin blick och välja att inte se. Hennes huvudpersoner är så upptagna med sig själva och det lilla livet på Sicilien så att de har svårt att se det uppenbara som finns på deras tröskel. 

Nyttiga människor och De fördrivna heter de två böckerna. 

krig, fred och självbild i nordisk samtidslitteratur

Temat för årets festival är ordets kraft och författarna som möts har alla skildrat tiden runt den andra världskriget. Åsbrink berättar om sina personliga drivkrafter för att undersöka tiden, i Wienerwaldromanen var det ett brevmaterial som blev grunden och i den nya romanen så var det faderns historia som judisk pojke i efterkrigstiden. Marte berättar hur hon när Breiviks attentat i Norge genomfördes bestämde sig för att försöka finna de längre linjerna kring högerextremismen i Norge. Utöver det så hade Marte ett intresse för den judiska förintelsen i Norge eftersom hon bott i ett hus varifrån en norsk flicka deporterades.

Westö berättar om att som författare så blev han tidigt djupt intresserad av de längre linjerna i historien. Finlands historia är dramatisk med fyra krig under kort tid och under 27 år dog många unga män. Det blev som en social förpliktelse att gräva i och undersöka det. Hans farfar och hans morfar stupade båda i kriget och båda hans föräldrar växte upp där som sorgen från de döda männen täckte uppväxten som ett flor. Just det har han hittills inte skildrat just i några romaner men intresset för kriget har funnits där. 

Man kan tänka och tro att Norden har en gemensam historia men i själva verket är den mycket olik. Sverige har en särställning med alla sina år av fred och ekonomisk framgång och man kan kanske kalla det för naivitet. Sverige har länge levt med tron på att hot faktiskt inte kan bli reella. Numer vet vi att det inte är så men fortfarande finns spillror av den tanken kvar. Danmark, Finland och Norge har genom åren känt sig som det lilla landet som andra länder trampat på och det har skapat självbilden. Nationalismen i de olika länderna har vuxit fram men populismen och nationalismen är i de länderna inte nazistisk. Man kan bara inte vara nazist då är man odansk, ofinsk och onorsk men ...

I Sverige är det inte osvensk att vara nazist. I Sverige har man aldrig gjort upp och tagit ställning mot nazismen. 

Är nationalismen alltid av ondo? Marte menar att det är naturligt att de som pratar ett språk bildar en grupp som har mycket gemensamt. Utan en dos sund nationalism hade Finland inte överlevt 1900-talet menar Westö. Det har ju ändå funnits en tanke om att det funnits en solidaritet inom Norden med exempelvis krigsbarnen från Finland, judiska flyktingar från både Danmark och Norge. 1942 vänds den svenska pro-tyskheten i Sveriges hållning i kriget genom deportationen av de norska judarna. Det var också en skräck för kommunisterna som blåste under, det blev en klassfråga där överklassen var mer positiva till tyskarna. I Finland var det också storbönder som var pro-tyska och man får inte glömma att finländarna stred på Tysklands sida mor Sovjet under flera år. 

Paralleller till samtiden från efterkrigstiden kan dras, innan kriget var det ett auktoritärt samhälle som man levde i medan nu har vi en demokrati. Man kan dra historiska paralleller men man ska inte tro att människan är immun mot att göra dumheter. Man måste vara vaksam för demokratin är skör, det gäller att inte fly in i underhållning eller annan förströelse.  


Historien upprepar sig inte men ibland rimmar den/ Mark Twain 

en syster i mitt hus - boksamtal i Sigtuna


Vi har skrivit om samtalet på Kulturkollo. 

lördag 27 augusti 2016

dagens och årets mest nervösa stund

Ann Enright är Irlands mest lysande författarstjärna och vann
Booker-priset 2007. Idag intervjuade jag henne och texten kan man läsa på
Kulturkollo. Det blev bra, som det plägar. 

Samar Yazbek - rapport från Syrien, en resa in i tomheten

Björn Wiman beskriver Samar Yazbeks bok Resa in i tomheten som årtiondets viktigaste bok, det är ett  reportage som förändrar synen på världen.

Vi har den senaste tiden sett bilder från Syrien som har berört oss, den lilla pojken från Aleppo har blivit en symbol för krigets förfärliga ansikte. Yazbek menar att de här bilderna har spridits delvis för att de är lättare att ta till sig än bilder på hundratals lemlästade människor. Den lilla pojken överlevde och sitter passivt och tittar in i kameran, men han överlevde. Hans bror och hans familj dog, men de får man inte se. Det är enklare att visa vackra offer, sanningen är att kriget är grymmare och fulare än så. Bilden på den överlevande pojken är en enkel bild att ta till sig och stillar samvetet hos resten av världen. 

Yazbek kallar Europas stängda gränser en moralisk kollaps, hur vi behandlar flyktingarna från Syrien är en viktig diskussion som måste fortsätta. Broar mellan olika delar av världen måste byggas så att vi kan  förstå varandra. Yazbek reste runt i Syrien och hennes resor ledde till romanen eftersom hon mötte så många människor som uppmanade henne att berätta. Alla de vittnesmål om krigets fasa blev Yazbeks drivkraft men också människornas kraft och vilja att överleva. Hennes uppgift blev att försöka förklara hur bombardemanget från luften och ockupationen av IS på marken lämnar människorna i en mycket svår situation. Yazbek visar i sin text hur en fredlig revolution för demokrati förvandlades till ett inbördeskrig och hon väljer att göra det genom att beskriva de små detaljerna, dofterna och enskilda människoöden. 

onsdag 24 augusti 2016

vi måste prata om Negar Nasehs romaner


Festivalhelg på gång och en av programpunkterna som jag inte vill missa är den med Negar Naseh. Hennes två romaner hittills är så fantastiskt bra och de lyfter på olika sätt ensamhet trots att man är tillsammans. Min text är en repris från april i år:
Negar Nasehs debutroman utropade jag till 2014 års bästa debut. Under all denna vinter  beskrev jag som en klaustrofobisk och ganska skrämmande text med psykologisk skärpa som nästan gav mig andnöd och vad ska jag nu då kunna skriva om De fördrivna?  Att det är en klaustrofobisk och skrämmande text med psykologisk skärpa som ger mig andnöd. Naseh har lyckats med det svåra uppdraget att följa upp sin fantastiska debutroman med en ännu bättre bok, jag är totalt knockad av hennes avskalade och totalt osentimentala berättande om medelklassparet som flyttat till Sicilien med sin lilla bebis. Redan från de första sidorna kan man känna hur den otäcka känslan smyger sig på, mitt i det italienska vår-paradiset där Filip ska arbeta med sina konstböcker och Miriam ska forska finns något som skaver. Spyflugorna fyller soppåsarna, ginet fyller dricksglaset, barnet sover mest hela tiden och det gula mjölet från mimosan täcker allt både inne och ute.

När Filips vän Ashkan kommer på besök med sin sambo Erika så vänds den letargiska ledan upp och ned, han tar med sig Filip till Lampedusa för att påbörja ett reportage om ön där drömmen om Europa slutar för många båtflyktingar. Samtidigt lämnar han boken Bilal till Erika att läsa och det blir svårt för de välutbildade svenskarna att blunda för verkligheten på Sicilien. Inte heller kan de blunda för hur det faktiskt är ställt med relationen och drömmen om ett lättsamt och skönt liv i ett stenhus med ateljé. Jag fick plötsligt ett känsla av Den drunknade av Therese Bohman, det finns något som får mig att koppla ihop de båda. Mycket bra, mycket välformulerade och mycket otäcka på det krypande viset.

Jag tyckte mycket om den här romanen, så mycket att jag utropar den till en av årets bästa böcker redan nu. DN har en fin intervju, Babel likaså. Jag tror att vi får återkomma till den här boken när det börjar närma sig augustprisnominering. Minns var ni läste det först!