måndag 24 april 2017

International Dublin Literary Award - veckans tema är Irland!

 
Jag är general för veckans tema inne på Kulturkollo och vi tar och reser till Irland. Som uppvärmning passar det riktigt fint att nämna International Dublin Literary Award som nyligen presenterade sin korta lista. Det är ett litterärt pris till vilket bibliotek runt om i världen får nominera sina kandidater och flera av mina favoriter finns med på den korta listan. Dansken Kim Leines roman Profeterna vid Evighetsfjorden utropade jag redan 2014 till årets bästa, Ett helt liv av Robert Seethaler är en lågmäld och trivsam österrikisk bekantskap och Den gröna vägen av Anne Enright är en irländsk roman jag aldrig glömmer. Av de andra nominerade så är jag förstås sugen på Yanagiharas Ett litet liv och kanske också Under the Udala Trees som är skriven av den nigerianska författarinnan Chinelo Okparanta vars noveller jag läst tidigare.

Den 21 juni får vi reda på vem som vann - äran och 100 000 Euro! 

idag börjar cirkeln!

Idag kör vi igång snacket på Kulturkollo läser.
Du är väl med? 

söndag 23 april 2017

idag drar det igång! Litteraturveckan i P1

en engelsk gentleman - en skildring av ett av imperiets barn


En engelsk gentleman av Jane Gardam är en så'n där roman som lämnar efter sig ett stråk av vemod. Sir Edward Feathers har dragit sig tillbaka från ett långt liv i juridikens tjänst. Hans älskade hustru Betty har hastigt gått bort och ensamheten i det stora huset i Kent är bedövande. Inget mer än minnen finns kvar och några av dem får man ta del av i den här melankoliska berättelsen. 

FILTH (Failed In London, Try Hongkong) är det smeknamn som hans vänner skämtsamt kallar honom och det är i Asien som Edward Feathers levt mycket av sitt liv. Han föds i en av imperiets utposter och när modern dör skickas han som femåring ensam till England för att bo hos en fosterfamilj tills han blir tillräckligt gammal för att börja prep-school. I fosterfamiljen i Wales möter han syskonen Claire och Babs som blir det närmaste han någonsin kommer till att få släktingar. Hans far hör han inte av och allteftersom åren går så blir internatskolan hans hem och alltsamman är faktiskt väldigt sorgligt.

Jag har inte på allvar reflekterat över alla de här barnen som Gardam kallar imperiebarnen, hur de skickas över kontinenter för att utbildas i England och hur de tidiga separationerna från sina familjer måste ha påverkat dem för livet. Bara det engelska systemet med internatskolor som fortfarande är en rest från den tiden är ju helt horribelt egentligen när man tänker på det. Den lille pojken Edward som stammar svårt får det besvärligt att finna sig till rätta och den vän han får i skolan, vars familj han får tillbringa sina lov hos, dör i kriget. Erfarenheterna från uppväxten gör att han får mycket svårt att känna kärlek till någon och när man möter honom på ålderns höst blir det vemodig läsning. Det är verkligen på många sätt en skildring av en svunnen tid, berättandet är långsamt och språket omsorgsfullt tillbakahållet. Lite likt Sir Feathers själv. 

Jag ser fram emot att läsa de kommande två böckerna i den här trilogin. En trogen kvinna och De sista vännerna kommer efter sommaren.

lördag 22 april 2017

konstrunda i Majorna

På samlingsutställningen på Röda sten kan man kika på alla de 73 konstnärernas verk och sen är det bara att bege sig ut på Konstrundan i Majorna för att besöka ateljéer. Öppet imorgon också!











visst hopp - del tre om Patrick Melrose

Jag fortsätter att lyssna på Edward St Aubyns serie om Patrick Melrose och i Visst hopp är Patrick i trettioårsåldern och försöker febrilt att leva ett nyktrare och nästanvanligt liv. Så vanligt det nu kan bli när man är ekonomiskt oberoende,  rör sig i den brittiska överklassen och egentligen inte har någon anledning att ha vardag. Han söker efter någon slags mening med tillvaron och kanske kan äktenskap och familj bli hans nästa projekt? Den här romandelen utspelar sig under, och efter, en tillställning där värdparet är just en familj med ett barn som i sin iver att behaga prinsessan Margaret tullar på sina ideal och hamnar i kläm mellan de traditionella ritualer och värderingar som hör den brittiska överklassen till och det som de egentligen vill. Patrick raggar i vanlig ordning på de inbjudna damerna och söker bekräftelse på de sätt han kan.

När jag har lyssnat till intervjuer och läst om den här romanserien så har den ofta beskrivits som humoristisk. Tror man att man skall möta en rolig text så får man omvärdera sin läsning direkt. Det här livet är så svart, ironiskt och emellanåt helt bisarrt beskrivet att visst kan man småle åt formuleringskonsten och de typiska brittiska underdrifterna och artigheterna men jag kan inte alls tänka bort att St Aubyn öppet deklarerat att romanerna har starka självbiografiska drag. Personen Patrick är en man som jag delvis kan förstå men i annat inte alls begriper mig på. Jag blir faktiskt irriterad. Han har ekonomi som gör att han kan göra precis vad som helst med sitt liv och ändå så hamnar han totalt vilse. Ja, han har en uppväxt som präglat honom starkt, men vem har inte det? Kamma dig Patrick och skaffa dig en utbildning och varför inte ett jobb?

Det ska bli mycket späntade att se TV-serien som skall komma baserad på böckerna. Benedict Cumberbatch ska spela Patrick och det kommer att passa utomordentligt!

torsdag 20 april 2017

kritikersalong - De kommer att drunkna i sina mödrars tårar



Dags för tredje träffen i Litteraturhusets bokcirkel om Johannes Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Den här gången var vi publik på det arrangemang som kallas kritikersalong och det var Stefan Eklund och America Vera-Zavala som var de inbjudna kritikerna (klicka på deras namn så kommer ni till deras texter). Jenny Högström var moderator och oundvikligt var förstås att inte börja i de händelser som skedde i Stockholm för snart två veckor sedan. Romanen handlar om ett terrordåd som genomförs i centrala Göteborg och den kommer på så vis mycket nära verkligheten. Samtalet handlade till stor del om hur islamofobin som beskrivs i boken på många sätt redan existerar i vårt samhälle och att romanen har hämtat stoff från många länder i Europa. Frankrike som just i dagarna håller val är ett, och realpolitiken med förslag på förvar av människor som kan tänkas vara ett terrorhot mot samhället redan finns runt om i världen. Utanförskapet existerar, uppdelningen av vi och dom är historiskt och för att kunna leva tillsammans så kanske, kanske det krävs några kompromisser ibland. Vi behöver kanske de komplexa och snåriga gråzonerna, frizonerna där vi kan mötas utan bakgrund eller religion. Bara som människor.

Man kan ju tycka att jag som först läst boken, sedan skrivit om den på Kulturkollo, sedan varit på två bokcirkelsamtal á 1,5 timmar och sedan lyssnat på ett kritikersamtal skulle vara ganska klar med den men se det går inte. Jag satt (tänka sig) alldeles tyst idag och bara lyssnade men om jag hade stämt upp min stämma så skulle jag nu efter så många timmars tänkande och talande om boken vilja peta ner några sista reflektioner. 

- Jag tyckte ofta att det var någots som störde mig i läsningen och jag tror nu att det är obalansen mellan det ytterst våldsamma skildringarna och det nästan romantiska naturlyriska språket. Där blir någon slags glapp som är svårt att förhålla sig till. Ena stunden kulor i pannan, andra stunden nästan sentimentala symboltäta hyllningar i ett slags kärlekspredikan.

- Jag gillade å andra sidan den Murkamiska glipan i verkligheten som fick mig att tänka på både 1Q84 och dess namne 1984 av Orwell. Tundraflickan går ut och in i verkligheten och hela tiden finns där nattfjärilar som symboliskt markerar tidsförskjutningarna. Jag tyckte det var så snyggt gjort och hade önskat att Tundraflickan skulle skildrats mer som en ängel eller profet som kommer för att varna människorna. Hon kommer från framtiden där övervakningen och omprogrammerandet är ett faktum och vem vet om hon faktiskt lyckas att varna? Lyckas författaren nå ut med sin text så att det gör skillnad?

Det är inte varje gång man läser som man läser så nära och som man ägnar så mycket tid åt en text. Det var riktigt skoj och det var verkligen en lämplig bok att bokcirkla om. Vi i cirkeln var väl ganska eniga om att en av styrkorna med den var att den var så öppen för alternativ, öppen för tolkningar och man kan ju inte annat säga än att det är ett gott betyg att en roman går att samtala om i timme efter timme och ändå får man inte sagt allt. Och absolut inte förstått allt. 

Blir det fler bokcirklar på Litteraturhuset så rekommenderar jag alla att hänga på. Vill man höra Johannes Anyuru själv berätta om sin bok så kan man boka in fredag den 28 april, då dyker han upp just på Litteraturhusets scen. 

onsdag 19 april 2017

blybröllop - oj vilken roman!

Blybröllop av Sara Paborn blev långhelgens sista lyssning och så mysigt vi hade tillsammans jag och den nästanpensionerade bibliotekarien Irene.

Med bitande humor och en liten extra twist på verkligheten bjuder Paborn på härlig helgläsning. Irene och Horst har varit gifta i mer än 40 år och i den praktiska 70-tals villan med grönt sanitetsporslin och lättskött korkoplastmatta får Irene en dag nog. Hon är trött på att höra Horst kommentarer om allt mellan himmel och jord, trött på att hennes läshörna på vinden har fått ge plats åt hans audiorum där han spisar boogiewoogie och framförallt är hon trött på tristessen i ett kärlekslöst äktenskap.

När hon hittar sin mors gamla blytyngder så får hon en idé - kanske kan hon använda dem för att helt enkelt döda sin man? Bly kan användas till mycket, till sänken, till ammunition men också till blysocker, ett antikt gift. Med hjälp av sina älskade böcker blir Irene en fullfjädrad kemist i jakten på friheten och jag småler mest hela tiden. Jag gillar skarpt hur denna välartade och välordnade kvinna i övre medelåldern bestämmer sig för att bryta sig fri. På köpet får jag hennes reflektioner över arbetet på biblioteket, kärleken till böcker och läsning och en skön "jag skiter i vad folk tycker" mentalitet.

Lättsamt, underhållande och samtidigt tankeväckande. Mycket bra!