lördag 18 februari 2017

duktiga flickors revansch - Birgitta Ohlsson

Du ä så redi, sa en kollega till mig för ett antal år sedan och jag blev uppriktigt ledsen. I den lilla meningen, som var välment, rymdes en värdering som jag hela mitt liv haft svårt att förhålla mig till. Ett ord som för mig innebär, om man tolkar det positivt, flitighet,  noggrannhet och ansvarsfullhet. Tolkas ordet negativt så handlar det om tråkighet, menlöshet och präktighet. Funderingarna över ords värde blev väldigt aktuella när jag lyssnade till Birgitta Ohlssons bok Duktiga flickors revansch, i min uppväxt så användes inte ordet duktig särskilt frekvent så det är först under de senaste årens debatt om den duktiga flickan som jag har tänkt på alla de konnotationer som hänger vid ordets sida. Det jag egentligen ville poängtera med min inledning är att orden har olika valör för oss beroende på vilka erfarenheter vi har. För Ohlsson så är det tydligt att hennes definition av den duktiga flickan är den flitiga, hårt arbetande, pluggande och ambitiösa flickan (och kvinnan) som trots begåvning och målmedvetenhet inte blir blir bedömd utifrån de meriter hon har utan från sitt kön. Meritokrati är Ohlssons ledord, och i ett samhälle där människor bedöms utifrån det de kan så skulle begrepp som prestationsprinsessor och duktiga flickor inte längre existera. 

Hon lyfter fram många exempel på normer och värderingar där flickor socialiseras in i roller i  familjen, skolan och i arbetslivet där de tysta, arbetsamma, begåvade flickorna får stå tillbaka för de högljudda och gåpåiga pojkarna. Småpåvar kallar Ohlsson alla de män som utan att veta vad de pratar om ändå ska bestämma och visst kan jag känna igen typen. Jag kan också känna igen "kuddflickorna", de tysta, flitiga flickor som i skolan placeras mellan de stökiga killarna för att stabilisera och lugna ned. Mönster som skapas i uppväxten reproduceras till familjelivet, in i arbetslivet och i politiken och jag är helt med på Ohlssons resonemang. Hon har skrivit en liberal pamflett där hon hävdar individens rätt till största möjliga lycka och utveckling. Svårt att argumentera emot, det är bara det att i min värld finns andra värden också. Det omtänksamma och socialt kompetenta barnet (eller vuxne) kan vara både en pojke eller en flicka. De solidariska handlingarna som är bra för gruppen kanske inte alltid är det bästa i stunden för individen, de kreativa och påhittiga personerna som i förstone mest tycks stöka till det för de planerade och duktiga människorna kan vara de som driver projekt (och världen) framåt. De som vrider och vänder på världen och ifrågasätter kan också vara besvärliga för alla de duktiga. Om alla vore "duktiga" så skulle troligen inte det fungera särskilt väl i ett samhälle, det måste finnas utrymme för alla sorter. Det som är viktigt är väl snarast att varken pojkar eller flickor (kvinnor eller män) ska behöva stå tillbaka eller hämmas på grund av förlegade värderingar och normer som finns inbyggda i systemet. Där har skolan mycket att jobba med, det är den plats där jag kan förändra i det lilla. 

För mig personligen som kommer från en icke-akademisk miljö så har inte könet varit det som i första hand hindrat mig från att utveckla min potential. Det har varit mina egna begränsningar i social kompetens men också brist på akademiska förebilder, bildningsförakt, jantelag och ekonomi. Jag har med Ohlssons definition aldrig varit en "duktig flicka" men jag har försörjt mig, skaffat mig en utbildning som lett till ett spännande och utvecklande yrke och jag har utvecklat intressen som berikar mitt liv. Gott så. 

För kollegan som kallade mig redi så var det något positivt. Duktig förtjänar också att tolkas positivt, att vara flitig, ambitiös, noggrann och ansvarsfull är ju fantastiska egenskaper. Precis som kreativ, empatisk och kritisk är.  Låt oss inse det.


bokcirkla med oss!

I slutet av mars startar vi upp en ny Kulturkollo läser - den här gången i samarbete med ett studieförbund i Malmö. Det betyder att vi kommer att prata om Det nionde brevet på Kulturkollo läser på FB precis som vanligt och sedan så finns det också möjlighet att hänga på en IRL cirkel tillsammans med författaren i Malmö den 29 mars. Mer info kan man få i Ulrikas inlägg på Kulturkollo och där beskriver hon också hur man gör om man vill få chansen att få ett eget ex av boken. Klicka er dit på studs!

Jag själv kommer bara att vara med på nät-delen av cirkeln men jag hoppas att det blir många som har lust att träffa författaren och Kulturkollo i verkliga livet också. Vi hörs (och ses) i mars!

fredag 17 februari 2017

horungen - knutte wester


Vårens utställning på Akvarellmuseet i Skärhamn blev en riktig överraskning för mig. Jag åkte dit med ganska små förväntningar och blev helt tagen. Knutte Wester har med sitt projekt Horungen arbetat intensivt i tre år och varje dag har resulterat i en akvarell, bilderna har sedan satts samman till en film där de använts för att skapa en animerad effekt. När man nu fick se bilderna hängda som filmrutor på rad i sina svarta ramar så blev det överväldigande, bild efter bild, efter bild. Närmare sexhundra bilder.

Den inledande kort filmen där Wester berättar om sin kärlek till sin farmor, sina projekt tillsammans med hemlösa och utsatta på barnhem jorden runt är helt klart att rekommendera att se som inledning till besöket. Han berättar hur hela hans konstnärskap bottnar någonstans i hans farmors berättelse. Den om hur hon, som var oäkting, lämnades bort och hur hon hela sitt liv kämpade för att andra kvinnor inte skulle behöva lämna bort sina barn, att barnen inte skulle behöva uppleva samma utsatthet.







Om jag har förstått rätt så kommer hela filmen, som tar 55 minuter, på TV i påskhelgen. Den rekommenderar jag starkt. Också ett besök på akvarellmuseet, det var en verkligt gripande upplevelse.





härlig läshelg önskas!


torsdag 16 februari 2017

kritikersalongen läser Ferrante


Litteraturhuset i Göteborg har ett spännande program som jag önskar att jag kom iväg på lite oftare. Igår blev det besök på Kritikersalongen läser Elena Ferrante. Det var huvudsakligen del tre i neapelkvartetten som skulle pratas om men det är inte lätt att hålla sig till innehållet i en roman från de andra när berättelserna är del av en serie och är så starkt sammantvinnade. Jenny Högström fungerade som samtalsledare och vid sin sida hade hon två kritiker: Sandra Stiskalo (DN) och Göran Greider (Aftonbladet). Inte är det lätt att hålla balansen mellan talarna när man har en så pratglad åsiktsmaskin som Göran Greider med i panelen men i det stora hela så tycker jag att det var ett intressant och spännande samtal. Där finns ju många trådar att dra i och det var lite som att vara åskådare till en offentlig bokcirkel att sitta där i publiken. Några bokcirklar fanns på plats och det blev också tid för publiken att lyfta synpunkter. Om något skulle ändras så vore det kanske att arbeta bort rädslan för tystnaden, Sandra hade en längre ställtid än de andra vilket gjorde att hennes kloka synpunkter lite kom bort.  En mysig och stimulerande kväll i februari - med god vän och ett glas vin efteråt. Klart värt att köra i repris. 

PS. Jag läser just nu del fyra och visst kommer jag att läsa den med lite andra tankar i huvudet nu. Precis så skall ett bokprat funka - väcka nya tankar och bekräfta de som man själv tänk på sin kammare. Gött. 

flerspråkighet i skolan - språklig utveckling och undervisning

Flerspråkighet i skolan - språklig utveckling och undervisning är en bok som jag tänkt att skriva om länge här på bloggen. Jag vill verkligen lyfta fram den här samlingen av texter om flerspråkighet i skolan, den innehåller ett antal kapitel där teori och praktik kopplas samman och texten är föredömligt lättläst. Just nu har kapitlen kring språklig bedömning av flerspråkiga skolbarn och läs- och kunskapsutveckling vid tvåspråkig undervisning intresserat mig lite extra. När man arbetar med elever som har en svenska som ännu inte räcker till fullt ut så är det ofta svårt att klura ut vad det är som hindrar eleven att utvecklas. Huruvida det är en alldeles "vanlig" långsam inlärningstakt eller om det finns något annat som försvårar språkutvecklingen. För elever som jag möter kan det vara många faktorer som traumatiska upplevelser, obefintlig tidigare skolgång, hörsel- eller synsvårigheter, kognitiva svårigheter eller språkstörning som påverkar och det är inte alltid lätt att reda ut vad som är vad. När man sedan kommit lite närmare till att ringa in vad eleven behöver stöd och hjälp med så skall undervisningen anpassas och genomföras, för det finns också tankar och förslag i den här läsvärda boken. 

Ni hör, jag är helt såld! För alla, oavsett uppdrag, som arbetar i en flerspråkig skola så är det här kombinerad grundkurs och uppslagsbok som man kan gå tillbaka till för att konsultera när man stöter på utmaningar.  Köp! Läs! 

onsdag 15 februari 2017

nerverna - en annorlunda folkhemsroman

David Nymans roman Nerverna är mycket gripande läsning. Utifrån sin farmors journaler och sin pappas berättelser så har han skapat en alternativ bild av folkhemmets lyckliga och framgångsrika familj.  Ramberättelsen utspelar sig på sjuttiotalet då den medelålders Harry har mist sin pappa. Han står ensam i världen och i bilen finns bara en låda med moderns brev och journaler, några virknålar och garnnystan. Hans egen familj, två döttrar, får han inte träffa och hans rastlöshet och alkoholmissbruk har under det senaste året lugnat sig något. Han har fått kontakt med sin far igen efter många år och kanske finns där ändå en väg mot ett vanligt liv. Så dör pappan i cancer och livet rasar igen, han börjar i sin sorg att läsa sin mors efterlämnade papper.

I början av 30-talet möts Ivar och Ida och blir förälskade. De kommer båda från stora familjer och drömmer om att genom hårt arbete bilda en egen familj, om de bara arbetar hårt nog så skall de lyckas. Om nu inte Ida haft så klena nerver. Hon pendlar mellan att vara sängliggande och passiv och maniskt upprymd och idag hade vi kallat hennes tillstånd bipolärt. Sonen Harry växer upp i den lilla familjen där fadern sliter med en egen lanthandel och modern är oförutsägbar och nyckfull. 1942, under brinnande krig, får modern ett missfall och det utlöser en psykos som hon aldrig riktigt hämtar sig från. Den lilla familjen trasas sönder, lanthandeln måste säljas, Harry lämnas till en släkting och modern tas in på mentalsjukhus och journalerna därifrån är väldigt svår läsning.

Med en känslig och icke-dömande ton berättar Nyman sin familjehistoria och trots det nattsvarta innehållet så är jag mycket glad över att jag läste. Jag tänkte på Kerstin Thorwalls När man skjuter arbetare under läsningen, där är det ju en ovetande ung kvinna - Signe - som gifts bort med hans släkts goda minne, med en sjuk man. Hela hennes liv, och generationerna som följer, påverkas starkt av hans manodepressivitet och likadant är det med Ivar. När han väl gift sig med Ida så överger hennes familj det unga paret helt, föräldrarna svarar inte på brev, besöker inte sin dotterson. Någonstans där drabbar också ilskan mig, barn ska inte behöva drabbas så hårt. Inte nu, inte då. 

tisdag 14 februari 2017

gå bara - en pojkes flykt från Somalia till Sverige


Gå bara heter Abdi Elmis självbiografiska berättelse om hur han som 14-åring reser från sitt land för att undgå att bli barnsoldat. Efter en dramatisk och lång flykt med stora umbäranden kommer han till Sverige och med hjälp av Linn Bursell kan han nu ge oss alla en infrånskildring. Otryggheten, ensamheten och utsattheten som en ung pojke får genomleva när han flyr med buss genom Sahara och med båt över Medelhavet är ofattbar för någon som inte upplevt det. När han kommer till Europa blir inget som han trodde, han behandlas som en brottsling och lägret på Malta är också det fyllt av sjukdomar och svårigheter. Fint att Abdi kan berätta och dela med sig till oss som inte upplevt, fint också att Linn Bursell låtit så mycket av Abdis röst vara kvar i texten. Jag träffar dagligen både vuxna och barn från Somalia och jag kan höra ordföljden och uttrycken i texten vilket gör känslan mycket äkta. Den somaliska muntliga berättarkulturen är stark och det lyser igenom i texten, Abdi drar mig med in i sin erfarenhet och sakligt och osentimentalt ger han oss sin berättelse. Det här är en bok som alla borde läsa. Gör det! 

Tove Jansson på Konstmuseet



I helgen öppnade vårens utställning på Göteborgs konstmuseum. Dags för Tove Jansson! Många som kommer gör det säkert för Toves mumintroll och visst finns originalteckningarna till några av böckerna att se. Särskilt fina var väggen med skisser och illustrationer till Pappan och havet för mig. Jag har läst boken många gånger och det var verkligt magiskt att se de små tuschteckningarna i verkligheten. Man kunde också de hur Tove arbetat med att ändra, limma över med nya lappar/teckningar och att se processen med korrigeringslack och allt var något alldeles extra. Tänk om det hade funnits några bilder från Trollvinter, då hade jag varit totalsalig! Mumiebilderna var inrymda i en egen sal där fotoförbud rådde men jag satt ned en lång stund i de svarta saccosäckarna och upplevde stämningen. (Om nu bara den totalt illvrålande ettochetthalvtåringen som var ditsläpad av en välmenande typ mormor inte hade skrikit genom hela mitt besök så hade det varit en mycket mysig stund. Det här är inte en utställning för små barn. Knappt ens för mellanstora. Precis som berättelserna och serierna om Mumindalen inte huvudsakligen är för barn. Mvh Gnälltanten) Ytterligare två salar ägnades åt Tove Janssons måleri, hennes oljor är fyllda av färg och självporträtten från mycket ung flicka till åldrad kvinna var spännande att se. Alla med vägen förbi Göteborg i vår rekommenderas att ta en tur förbi Götaplatsen. Jag själv har tio minuters promenad dit så jag kommer säkert att kika förbi igen. Kanske inte just en skollovsvecka dock.