onsdag 22 november 2017

tidens larm (Julian Barnes)

Sjostakovitj stannade hela sitt liv i Sovjetunionen till skillnad från sin idol Stravinskij. Om jag har förstått kringsnacket rätt innebar detta att Sjostakovitj i väst betraktades som en medlöpare till regimen. Julian Barnes vill i Tidens larm problematisera detta synsätt, eller snarare fördjupa i något som blir en studie i hur människor förhåller sig till och förändras i ett totalitärt samhälle. Det görs i romanform som gränsar till en lång essä. Sjostakovitj familjeliv och något av hans konstnärskap redovisas, men det är i hans (och hans konsts) förhållande till den repressiva omgivningen som Barnes går på djupet.

Tre episoder i Sjostakovitj liv utgör grundstommen i boken. Först när den (även i Sovjetunionen) under två år hyllade operan Lady Macbeth från Mtsensk vid premiären på Bolsjoj plötsligt blir bannlyst av Stalin själv (via Pravda), sedan när han medverkar i en sovjetisk kulturdelegations resa till USA och slutligen efter Stalins död då han övertalas att gå med i Kommunistpartiet. Det är 12 år mellan varje episod (eller tre skottårsperioder; skottår är olycksår enligt Sjostakovitj) och berättargreppet tydliggör nedbrytningen av en person under extremt tryck. Från överhängande risk att bli avrättad till hårt hållen aktör i en fars till desillusionerad ofrivillig "medlöpare" till en, som Barnes uttrycker det, makt som blivit vegetarian. En post-Stalinistisk tyranni som till ytan är mindre farlig men istället outhärdligt nedbrytande i sin småsinta byråkratiska ihärdighet. Barnes låter den åldrade Sjostakovitj våndas över hur hans eftergivenhet mot makten kommer att påverka hans konstnärliga eftermäle och drar med Tidens larm sitt strå till stacken för ett positivt sådant.

Den här romanen skall inte läsas som en biografi och författaren är i efterordet väldigt tydlig med att peka ut ett fåtal huvudsakliga källor. Istället är den en skickligt genomförd fallstudie, utan att bli för klinisk. Som läsare hyser man empati för Sjostakovitj omöjliga sits. Den tidiga skildringen av dödsskräck efter Stalins bannbulla gör att man sedan förstår de gradvisa eftergifterna. Barnes pekar på de brasklappar som Sjostakoitj lämnar efter sig i sina verk och i sina uttalanden och återkommer till ironin som enda vapen mot det totalitära förtrycket. I sammanfattning är en ryss, eller blir åtminstone med tilltagande ålder, pessimist, medan en sovjetmedborgare förväntades vara optimist. Mot pessimism är ironi det enda sättet att förhålla sig, men den får inte tillåtas slå över i sarkasm. Denna livsvisdom tar jag med mig, samt känslan av att ha läst en jättesmart och fin liten bok, vars svenska upplaga dessutom är enormt snyggt förpackad i grov papp (danskt band heter det väl). Tror jag låter den ligga kvar i rockfickan för att kunna fingra lite på den som påminnelse över att inte låta den livsluftsgivande ironin slå över i själsdödande sarkasm.

/Gästbloggare M

tisdag 21 november 2017

never let me go - som bok och film

Veckans tema på Kulturkollo är Bok på film och jag passade i helgen på att läsa ut nobelpristagaren Kazuo Ishiguros vackra roman Never Let Me Go och se filmen med samma namn på Netflix. Mer om min läsupplevelse kommer vid ett annat tillfälle men det var riktigt fint att filmen speglade tonen och känslan i romanen på ett mycket nära och troget sätt. Jag uppskattade verkligen filmatiseringen och att flera av de bärande replikerna i filmen var tagna direkt från boken. I både som bok och film så är tystnaden och tomrummen, det som inte sägs och berättas, mycket viktiga och det är modigt att gestalta en långsamt berättad roman i en långsamt berättad film. Fint skådespeleri, väl valda miljöer och en fruktansvärt sorglig handling gjorde det här till en gripande och strakt berörande upplevelse. Rekommenderas. 



måndag 20 november 2017

och jag som aldrig åkte till Gotland ...


Idag tillkännager Bonniers att nästa års Crimetime kommer att hållas i samarbete med bokmässan i Göteborg. Praktiskt för mig att det blir på hemmaplan men oj så gärna jag hade åkt till Gotland, kriminallitteratur mitt ibland ruiner är förstås något alldeles extra. 

Risken är väl att Crimetime under mässan helt drunknar i det övriga mässlarmet. Publiken på mässan är ju månghövdad men så himla mysigt är det ju inte i lokalerna vi Korsvägen. Det ska verkligen bli intressant att se hur samarbetet kommer att se ut, i år var ju en scen vigd åt deckare. Kanske kan man bygga mer på det? Vi får helt enkelt se, krasst så är nog den intima känslan i Visby ett minne blott men måhända så blir det här ett evenemang som lockar en stor publik? 

Vad tror ni? Flipp eller flopp? 

bok på film: Korparna

Jag skriver om min upplevelse av boken Korparna som film
inne på Kulturkollo idag.
Veckans tema där heter just "Bok på film". 

söndag 19 november 2017

exit Broadchurch - för den här gången

Snart är säsong 3 avslutad här hemma hos oss.
Broadchurch är en klar favorit som jag verkligen kan tipsa alla som vill ha en välspelad TV-serie om.
Börja med säsong 1 på Netflix och sen är det bara att sluktitta!




lördag 18 november 2017

årets smak - vad tycker vi om den?


Årets tomtar är smaksatta med lingon och har grönt skägg för att piffa upp dem en smula.
Jag har hittills inte hittat någon av de årliga smakerna som kan mäta sig med originalet.
Lingon var helt ok men inget extra, något syrligare än originalet och kanske lite mindre söt.

Har ni smakat? 

fredag 17 november 2017

den röda adressboken - en härlig brasbok

Ibland kommer det en bok i brevlådan som man inte alls hade tänkt att läsa men som ändå dyker upp Just In Time. Så var det med Sofia Lundbergs Den röda adressboken. Några timmar senare så var då den här lättlästa godbiten slukad, med boken, en stor balja kaffe och en burk lakrits från Bülow så var den regniga och mörka novemberkvällen räddad. 

Huvudpersonen heter Doris, hon är 96 år gammal och lever alldeles ensam i Stockholm. Hemtjänsten tittar till henne och hon har skypekontakt med sin systerdotterdotter Jenny i San Fransisco men annars är Doris ensam. I den röda adressboken som hon haft sedan 1928 är nästa alla namnen överstrukna, en efter en har de dött och nu har Doris bara sina minnen kvar. Hon bestämmer sig för att skriva ned dem, brev och fotografier från ett långt och spännande liv har Doris kvar men minnena är snart förlorade.

Så börjar hon då skriva på sin laptop, en text för varje person som finns i boken och man får som läsare följa Doris på hennes livsresa. Det är spännande att få följa en person genom 1900-talet ända fram till nutid och ska jag anmärka något så är det kanske att det blir lite kort. Det finns trådar och händelser som Lundberg kunde använt ännu mer, miljöerna kunde varit tydligare tecknade och människorna blir ofta bara någon som sveper förbi. För mig personligen så skulle min mormor varit jämnårig med Doris om hon hade levat och då jag har dokumenterat en hel del fotografier och annat så vet jag med säkerhet att där finns mycket att berätta. Samhället är ett annat nu än 1918 och möjligheterna för kvinnor är andra nu än för 100 år sedan.

Charmigt och lättsmält, så sammanfattar jag den här romanen med sitt vackra omslag. Säkert kommer jag att lämna den vidare till någon som behöver en stunds verklighetsflykt. Det är en perfekt bok att slå sig ned fram för brasan med!

torsdag 16 november 2017

Här är en ...



























Just nu så läser jag inte lika mycket som vanligt men vad gör det när man kan skaka liv i lärarinläggen här på bloggen. Jobbar gör jag precis som vanligt. Idag kommer det en glimt från arbetet med förstaklassarna som är i klustret t-v-ä-k i sitt bokstavsarbete. Jag kör en kombo med vän - katt och ordbilderna som vi ska befästa är Här är ...

Vad kan passa bättre än att jobba lite extra med gubben Pettson och katten Findus och de fantastiska illustrationerna av Sven Nordqvist?

Som av en händelse så valde jag dessutom just den berättelsen när gubben och katten bestämmer sig för att tälta i trädgården.

Jag arbetar med en flexibel grupp av elever som behöver lite extra puff i sin läs- och skrivutveckling och det fungerar alltid mycket bra att arbeta med uppgifter i ett tydligt sammanhang. I olika forum har jag de senaste veckorna läst kommentarer om att färdighetsträning och avkodningsträning inte fungerar för att bygga en säker och fungerande läsning och jag blir bara trött av hela diskussionen.

En kompetent lärare vet att man behöver använda en kombo av metoder för att alla elever skall befästa sin förmåga att läsa med flyt och förståelse. I min undervisning har vi ett tydligt och systematiskt avkodningfokus där vi går framåt med ganska små steg, ett ljud i taget. Ramsor, sånger, spel, appar, samtal och sorteringsöringar kombineras med tillsammansläsning och skrivande med hjälp av digitalt stöd och gamla hederliga bokstavslådor och papper och pennor.

Utöver det så arbetar vi med skönlitteratur. Alltid!
Just den här veckan var det Pettson och Findus, förra veckan var det Tummen, därförinnan Ronja Rövardotter och kommande vecka så blir det något annat. Särskilt roligt är det att arbeta kring fina illustrationer och när en av pojkarna satt vid bordet och sa:
- Anna, jag hittar inget ord att skriva, så svarade snabbt en av de andra eleverna.
- Meeeeen, det finns ju hur mycket som helst. Du kan skriva kotte. Eller rep. Eller höna. Eller tält. Eller pilbåge.

Så var skrivandet igång. Fantastiska framsteg och mycket lärande på 60 minuter!


onsdag 15 november 2017

lova att jag får - Siri Spont


- Anna, vet du att det här är den första kapitelboken som jag har läst ut i hela mitt liv.

Den serie som fångat tjejerna så mycket är Siri Sponts serie om Tilda och hennes kompisar på mellanstadiet. Första boken som vi läste var del tre i serien (så är det när man får välja det som finns inne på bibblan). I Längtar så jag spricker läste vi en hel del tillsammans, jag läste ett halvt kapitel högt och eleven läste vidare hemma och vi hade ganska mycket tillsammanslästräning på våra träffar. Nu när vi har kommit oss framåt i serien till del fyra Lova att jag får så läser hen själv ett kapitel om dagen hemma och så ses vi och arbetar en gång per vecka kring någon del av innehållet. Idag jobbade vi med händelser, vi valde en händelse och så strukturerade vi upp den i kronologisk ordning. Sedan återberättade vi händelsen, tränade på sambandsord och funderade på hur man skulle kunna förbättra återberättandet så att mottagaren (i det här fallet jag) förstod vad som hände. Andra gånger har vi valt ut en av miljöerna och beskrivit den, en av karaktärerna och spelat in dialoger med hjälp av avatarer och vi har argumenterat för vilken av tjejerna/killarna man skulle vilja ha som vän. Vi tränar på strategier för förståelse, modeller för skrivande och att sammanfatta och återberätta. En och annan lista får vi också med eftersom Tilda är en enveten listskrivare.

För mig, som oftast träffar de små nybörjarläsarna, så är ett sjok med arbete tillsammans med sexor så himla roligt. Vi jobbar med alla moment som ämnet svenska innehåller och vi har så intressanta och viktiga samtal på köpet. Jag älskar att arbeta med skönlitteratur tillsammans med eleverna. Det blir alltid bra!